Om man ställer ut på galleri, då har man arbetat hårt och länge. - Utan lön och oftast med stora utgifter till material och atlelje. Man betalar själv hyra för väggarna där man hänger sina bilder. Det kan gå på många tusenlappar. Man betalar frakten till galleriet, betalar vernissagekorten, utskicken, affischerna, annonserna. Man ramar bilder för tusentals kronor. Till sist kommer publiken. Då har konstnären köpt vinet till dem. Sedan skall man tacka sin publik för att den kom.

Den betalar inte inträde, såsom brukligt är vid alla andra kulturevenemang. Säljer man något, tar galleristen uppåt 50% av försäljningssumman. Efter utställningen plockar man ner sina bilder, betalar underskottet och till sist, om man har riktig otur, kommer en konstrecensent och kräver en på konstverk, för att han skrivit något om en.

Det är brakförlust. Recensenten anser att han får dåligt betald för sina artiklar, därför måste konstnären betala honom "mellanskillnaden". Men vem betalar konstnärens mellanskillnad?  Ingen.

Och när man vill dra av sina förluster på skatten, möts man av misstänksamhet. Inte konstigt. Futen tror nog man har någon skruv lös, för vem annan en konstnären subventionerar kulturlivet så generöst? Gallerister, handlare, hela konstpolitikerväldet och alla konsthallchefer och kritiker, vernissage-kortstryckerier +++ tjänar på en utställning. Till och med Systemet får sin lilla vinst. Den ända som blir förutan, är den som skapat verken. Det är lite snopet. Uppriktigt sagt.

Jag stödde en strejkande sjuksköterska. Hon lovade ställa upp på mig, när konstnärerna går ut med massivt krav om att överhuvudtaget få någon lön alls.

Jag vet inte i vilket århundrade detta kommer att ske. Men jag vill gärna skåda den mirakeldagen genom ett litet hol i molnen, där jag spelar på harpa och äter Philadelphiaost.

Sidsel Bryde