Det behövs ett paradigmskifte. Lika genomsyrande som den sexuella frigörelsen på 60- och 70-talen. Föräldrar som barnens viktigaste resurs, för att tala byråkratsvenska. Det betyder att föräldrar ska få en självklar rätt att inte bara se sitt barn som det viktigaste i världen utan också känna sig fria att handla efter den övertygelsen.

I dag är de flesta överens om att föräldrar ska, om inte kontrolleras, så åtminstone ”utbildas”, så att de håller sig inom samhällets ramar och sköter sina uppgifter.

Barn och ungdom ska också sköta sig. Vi, samhället, ska fixa det. Det är tufft ibland för oss, socialarbetare, skollärare, förskolepersonal, kuratorer, skolsköterskor, rektorer, specialpedagoger, psykologer, terapeuter, poliser m fl, men som sagt, vi ska klara av det. Bara föräldrarna håller sig till sitt, borta ifrån våra revir. Några farsor på stan och hjälp på friluftsdagar är OK, men sen räcker det!

Det talas en del om hur viktiga föräldrarna är. Frånvarande pappor har man ju hört talas om t ex. Det är som med så mycket annat. Man talar. Ingen bryr sig egentligen. Så det märks.

En rationell förklaring till sakernas tillstånd brukar uttryckas ungefär så här:

— Hur skulle det gå med landet om inte barnen togs om hand av statliga och kommunala institutioner? Vem skulle jobba och se till att bla bla bla.

Tänk om det inte är hela sanningen? Tänk om det finns ett skikt till av ”sanning” att tränga igenom. Är det så? Självklart, säger jag då.

Det finns en djupare och mera oroande förklaring. En förklaring som med skarp egg snittar livsnerven så elegant att det nästan inte känns. Vems livsnerv? Den som finns i var och en av oss. Kvillernerven. Som får livet att kvillra, även när det är svårt och svart. Den som gör oss till fria, modiga, älskande människor. Människor som tar sig själva och sina medmänniskor på djupaste allvar.

Vi känner sanningen inom oss. Okunnighet är inte problemet. Eftersom vi har svårt att ta oss själva på allvar tar det emot att låta insikten om sanningen sjunka in i oss. Målet är att vi inte ska ta oss själva på allvar. Val av pensionsfond eller fetthalt i mjölken, ja, men inte oss själva. Avstår vi från att ta oss själva på allvar överlåter vi till någon annan att tala om vad som är viktigt. Media, hälsoexperter, marknadsförare, politiker, ja ni vet själva.

Föräldrar ska hållas borta från barnen så mycket som möjligt. Så att inget barn får för sig att ta sig själv på allvar. Det vore det värsta. Då blir de fria.

Gemenskap och flockmentalitet är inte samma sak. Moral och etik är helt väsensskilda. Samhället har fått oss att tro att flockmentalitet är en del av människans grundkaraktär. Flockmentalitet, menar jag, är övertygelsen om att en människas existens kräver godkännande av flocken. Utan godkännande är jag ingenting och det är straffet. Gemenskap, å andra sidan, är en samhörighet med andra som förstärker min känsla av att vara alldeles speciell.

Med moral menar jag internaliserade regelsystem som drivs av rädslan som bränsle. Etik, däremot är ett uttryck i handling som baseras på en individs medkänsla med andra. Kriget i Irak är moraliskt försvarbart men en etisk katastrof.

Föräldrar är galna. Någon som kommer ihåg de galna mödrarna i Argentina? För två år sedan:

«De så kallade "galna mödrarna" har sedan deras anhöriga fängslades eller försvann för snart 30 år sedan marscherat runt i parken Plaza de Mayo utanför presidentpalatset. Hebe de Bonafini, gruppens ledare, sa att deras protester kunde upphöra eftersom det inte längre var en motståndare som satt i presidentpalatset.» Wikipedia

Förälder är du på livstid. Du kan förneka ditt föräldraskap och det ändrar ingenting. Ett barn med allierade som aldrig ger upp - det barnet blir starkare än ett barn som blivit övergivet. Barnet som fått uppleva sig som varande av yttersta vikt låter sig aldrig styras helt. Det tror jag är det främsta skälet till att hålla föräldrar i bakgrunden.
 
Solidaritet med gruppen som överordnad princip och gruppen som den goda föräldern. Principen bygger på en solidaritet som kräver att man förtrycker sig själv för det allmännas bästa. Läran säger att om vi inte förtrycker oss själva för det allmännas bästa leder det till anarki och samhällets förfall. Människan behöver inse att hon måste skyddas från sig själv, det blir slutsatsen.

Socialarbetare, skollärare, förskolepersonal, kuratorer, skolsköterskor, rektorer, specialpedagoger, poliser m fl ser ett barn som ett fall. Välvilligt förstås, men ett fall. Gaffad, som man säger internt. Ah, du vet inte vad ”gaffad” är! Så här:

«GAF-skalan syftar till att bedöma en persons funktionsförmåga socialt, psykologisk och arbetsmässigt på en endimensionell skala, där ytterligheterna är ohälsa (1) respektive hälsa (100). Skalan är indelad i 10-intervall, där det vid varje intervall finns beskrivningar av funktionsbrister samt symptom.» PsykologNytt

Psykiatrin i Sverige använder sig av GAF-skalan för att göra diagnoser. Andra yrkeskategorier är kanske slarvigare i sina bedömningar men de har i stället sina egna oskrivna skalor. Föräldrar mår illa av skalor. De ser sitt barn som icke skalbart. Det egna barnet är för speciellt. De skräms att acceptera skalorna för sina barns bästa. Betygens vikt. Nationella prov. I år 3 eller inte? Moderat eller sosse?
Djupt, eller hur!

Dagis- och skolpersonal är trimmade att reagera negativt på en förälder som kräver speciell behandling av ”sin jäkla unge”. Jag säger trimmade, för det är inte all personal som låter sig trimmas. Systemet är byggt för ”en för alla och alla för en” och utförarna får inte avvika alltför mycket och gå specialintressena till mötes. Tillmötesgående av det slaget kan på sin höjd avse speciella svårigheter som diagnosticerats av därtill behörig institutionspersonal. Något annat skulle vara osolidariskt och orättvist. Omoraliskt, till och med!

OK, det här var en beskrivning av nuläget.

Paradigmskifte nämnde jag i början. Omfattande forskning visar att föräldrarnas närvaro i barnens vardag i skolan är den enskilt mest avgörande faktorn för hur barnet lyckas med utbildningen.

Överklassen i Sverige och andra länder ser till att deras barn utbildas till att tillhöra samhällets elit. Hemligheten med att överklassen lyckas är inte pengar. Det är en illusion som skapats för att människor ska tro att de saknar de resurser som krävs. Hemligheten ligger i att överklassen högprioriterar känslan av att vara utvald hos sina barn.

- Du min dotter, du min son, ni ska leda partiet, företaget, landet! Ni är de utvalda. Kom ihåg det!

Så långt från det hukande ”En ann’ e så go som en ann’” som man kan komma.

Odla den känslan av att vara utvald för den leder till framgång! Alla kan odla känslan av att vara unik och utvald och det med rätta! Varje barn är utvalt. Det är bara att bestämma sig för att så är det.

Utvald, till vad, kan man undra? Det är värt att fundera på. Svaret hittar du inte i någon GAF-skala eller hos närmaste yrkesvägledare. Du får bekväma dig till att finna svaret själv. Sluta upp att huka!

Vill du veta mer om några som samlar sig för att göra det svenska partiella föräldraskapet till ett helt föräldraskap igen, kan du gå till www.startfasen.se