Vi har alla åsikter om hur saker och ting ska vara och illusionen om den gode samhällsmedborgaren, den duktige eleven, den vackra och framgångsrika, den av alla åtråvärda, den fantastiska frun eller maken, fadern eller modern, chefen eller medarbetaren, den hälsosamma och vältränade, är och blir allt mer den måttstock vi mäter oss mot.
Idealen skapar rädslor hos oss för att inte duga som vi är. Dessa rädslor och känslor av otillräcklighet driver oss bort från oss själva och fungerar som en skyddsmur mot omgivningen. När vi blir rädda för att den vi verkligen är inte duger, ser vi misstänksamt på vår omgivning och behandlar våra medmänniskor som om de vore våra fiender, eller skuldbelägger oss själva för att vi trots allt inte är bättre själva. Med en sådan attityd blir det svårt att möta omgivningen med sann empati, kärlek och välvilja.

Vi uppskattar sällan den vi är och det vi redan har utan deltar i jakten på att uppfylla våra önskningar om en vackrare kropp, ett bättre inrett hus, mer tid med barnen, ett fett börsklipp, högre lön eller status och så vidare. Vårt egos behov återspeglar att vi befinner oss högst upp på Maslows behovstrappa. Det som återstår är att förverkliga oss själva.
När vi då och då hamnar vid vägskäl i livet grusas ofta vår bild av vad som är nästa lämpliga steg. Eftersom det jag har inte är bra nog vill jag ha mer. Tar jag då ytterligare ett steg i samma riktning kommer jag inte att tillföra någonting nytt utan bara mer av samma. Eftersom det inte gjorde mig lycklig tidigare borde det rimligtvis inte heller nu fylla mig med glädje.
Jag tror den enda användbara måttstocken är den inre röst som någon gång då och då lyckas göra sig hörd i det konstanta bruset av krav och måsten. Att vara sig själv och leva så sanningsenligt som möjligt borde vara det vi strävar efter.
Vi befinner oss alla på livets resa. Vi möter vår omgivning och oss själva och lär oss. Ny kunskap och insikt flyttar oss uppåt i vår medvetande- och erfarenhetsspiral. Allt eftersom vi hanterar de frågeställningar och dilemman som kommer i vår livsväg blir vi allt mer mottagliga för det som är det verkligt sanna i oss.
Du är född till den du är just för att du gör skillnad, för att utan dig är inte världen densamma. Du utgör en skaparkraft som behövs för att flytta mänskligheten ett steg längre fram i evolutionen. Inbyggt i dig finns därför en längtan som vill växa sig stark och blomma ut. När den blommar ut kommer världen att bli rikare och du kommer att uppleva större harmoni. Du kommer att leva i samklang med universums rörelse och därigenom medverka istället för att motverka. Du blir effektiv just för att du är dig själv. Du bara följer med och adderar din egen energi i rörelsen framåt. Genom att du befinner dig i flödet kostar det dig inget. Det är som att följa med vattenströmmens rörelse utan att febrilt vilja in mot land eller sträva uppströms.

Jag vet av egen erfarenhet att varje gång jag gör eller bekräftar det som är sant i mig så fylls jag med stolthet över mig själv. Så att få kontakt med det som är levande i mig och att uttrycka det gör att jag tar ett steg i en gynnsam riktning. Om jag adderar någonting i mitt liv som känns meningsfullt och fyller mig med glädje och stolthet, kommer dessa handlingar att rent fysiskt uppta utrymme från tankar och handlingar som tidigare skapade missnöje. Så varje liten handling som gör andra gott skapar gott hos mig själv och kommer oundvikligen att minska andelen missnöje i min livsupplevelse. Det är i den spiralen vi vill befinna oss i. Vi gör mer och mer gott tills vi till slut inte innehåller någonting annat än godhet och kärlek. Då har vi funnit den vi egentligen är.