Mannen slår sig ned på en medhavd campingstol, framplockad ur väskan. Han riggar upp en anordning: där är ett mindre, hopfällbart bord, en dator, flertalet kablar, elektroder... Där är också någon sorts apparat, som – ja, vad är det för något egentligen?

Det visar sig snart att apparaten åtminstone ska sättas över huvudet. Jag ser nämligen från ett av bibliotekets fönster, varifrån man har en fin utsikt över torget, hur just detta görs på en kvinna som en halvminut tidigare kommit fram till mannen och sedan dess bytt några ord med honom. Processen, vad den nu består i, tycks därefter ta bara några sekunder. Jag studerar kvinnans reaktion när hon fått av sig den hjälmliknande saken. Tja, hon verkar knappast upprörd. Mannen tackar henne, och nu har hennes väninna fått mackapären satt på skallen. Också hon får ett hjärtligt tack av mannen, och snart har de två återgått till vad de nu gjorde dessförinnan.

Det dröjer inte lång stund innan en tredje fått pröva på apparaten, och en fjärde och en femte... Vad gör den egentligen? Några sekunder på huvudet, mannen tackar personen, som sedan återgår till sitt. Vad är den till för?

Hundra, tvåhundra, trehundra personer! Snart har mannen plockat fram fler apparater, identiska med den ursprungliga, samt fått ett antal frivilliga som sköter dessa. Nu går det undan. Det börjar bli svårt att hålla räkningen. En där, och en där, och – fan, missade jag någon där borta nu?

Förmiddag blir lunchtid blir eftermiddag... Varenda en i hela staden måste vara ute denna soliga dag! Jag har tappat räkningen där jag sitter i fönstret. Men flera tusen är det, alla gånger. Flera tusen har varit hos mannen och hans stab vid det här laget. Det är ett riktigt hullabaloo där nere...

Tiotusentals!

--

Men till sist har flödet först tunnats ut, för att sedan helt upphöra. Solen har gått ned och mannen står nu ensam kvar, så när som på hans frivilliga, som verkar småprata sinsemellan. Jag reser mig från min plats och går ner mot torget.

”Jag har suttit där uppe hela dagen”, tilltalar jag mannen och pekar upp mot fönstret. ”Vad är det som pågått här egentligen? Vad gör den där hjälmen?”

”Ah, en till!” svarar mannen glatt, dock inte på min fråga, och sätter på mig apparaten. ”Du är den sista!” hör jag en aning dämpat från andra sidan tingesten som nu omsluter mitt huvud.

Ja, den verkar ju inte ha gjort någon annan någon skada, så jag låter det ske. Som väntat dröjer det bara någon sekund innan han lyfter av apparaten igen.

”Kom här”, säger sedan mannen entusiastiskt och föser mig framåt lite lätt med sin ena hand mot min rygg.

”Se här”, pekar han lika entusiastiskt mot datorskärmen som står på det uppfällda bordet: ett jordklot. Med datormusen kan han snurra på det, och han kan också zooma in för att komma ner på en väldigt hög detaljnivå, och sedan ut igen för att få den översiktsbild man nu ser.

”Jag har idag låtit varenda – ja, tro det eller ej, men varenda! – invånare här i staden genomgå den process du just genomgick. Varenda en!” understryker mannen ännu en gång. ”Och vad går processen ut på, undrar du? Det ska jag tala om: processen går ut på att läsa av en persons alla minnen. Eller, ja”, rättar han sig, ”alla minnen som kommer av direkta erfarenheter. Personens minnen av sådant han eller hon själv upplevt. Det är bara de jag intresserar mig för. Men vartenda ett av dessa, medvetna liksom undertryckta. Detta är vad apparaten gör.”

”Men”, fortsätter han, ”det är inte allt vad apparaten gör. Eller”, rättar han sig igen, ”mer korrekt: det är inte allt kombinationen apparat plus dator gör.”

”När minnena scannats av, kan den här lilla maskinen”, fortsätter han och klappar på datorn, ”ur varje enskilt minne räkna ut vilken plats på jorden just detta minne refererar till. Var på jorden gjorde personen denna erfarenhet? Ta som exempel någons minne av sin första kyss. Anta att den inträffade på trappan utanför Konsum i Strängnäs, en folkölstyngd sommarkväll i juni för snart åtta år sedan. Datorn studerar minnet, och eftersom den är fullmatad med information om hur varenda liten avkrok på jorden ser ut ned till minsta detalj, och ur olika vinklar, kan den från minnesbilderna känna igen omgivningen där denna episod utspelade sig, och kan därefter räkna ut exakt var den inträffade, och registrera platsen i en databas. Och samma person har ju minnen från många olika platser, och alla dessa platser kan på samma sätt registreras här” – han klappar på datorn igen.

”Man kan därmed få en lista över alla de platser i världen från vilka en person har minnen. Och därmed också en lista över alla de platser densamme någonsin befunnit sig på.”

”Se här” säger han än en gång, lika entusiastiskt som förut, och vill liksom förra gången fästa min uppmärksamhet på datorskärmen. ”Se här!”

Jag tittar på skärmen, på jordklotet som visas där.

”Vad är det här röda?” frågar jag och pekar.

”Det röda”, säger mannen, ”det röda fältet du ser på jordgloben” – han snurrar på klotet med hjälp av musen – ”är uppbyggt av små, små, små röda prickar. Varje prick är en plats till vilket ett minne refererar. En prick här – en plats till vilket något minne refererar. Trappan utanför Konsum i Strängnäs, exempelvis. En prick där – en annan plats till vilket något annat minne refererar. En tredje prick, en fjärde prick... Och med tillräckligt många prickar tillräckligt nära varandra så har du snart ett fält.”

”Så det här är -”, inleder jag, men han förutser frågan:

”Det du ser på skärmen nu är en visualisering av, inte någon enskild persons minnen, utan av den gemensamma samling minnen man får om man lägger ihop samtliga minnen hos samtliga invånare här i staden. Det vill säga alla de minnen systemet apparaten-plus-datorn har registrerat idag. Det röda fältet du ser på skärmen täcker alltså alla de olika platser från vilka åtminstone någon bland stadens invånare har åtminstone något minne. På varje sådan plats har någon av de som nu bor här i staden, i denna i global skala sett förhållandevis lilla stad, någon gång befunnit sig.”

Och det röda fältet täcker nästan hela jorden! Och jag tänker på alla erfarenheter, minnen, som människor omkring mig bär runt inom sig, osynliga för omvärlden. Människor som kommer från olika platser på jorden – vissa härifrån, andra annorstädes ifrån – och som nu bor här i samma förhållandevis inte särskilt stora stad.