Om att bli gammal

 Den gamle mannen lät fingret stryka över det grånande fotografiet. På bilden avtecknade sig en gata med lekande barn. Och hus som var tämligen nybyggda. Man kunde se det genom att det låg byggnadsvirke slarvigt ihopsamlat utanför ingångarna. Grus som hade blivit över bildade små berg utefter den ännu inte riktigt färdiga körbanan.

  Hans fru som tragiskt gått bort i en sjukdom för många år sedan stod längst ut till höger på fotot. Själv var han den i mitten som grimaserade in i kameran. Hon var tio år och han tolv när kortet togs.  Långt senare följde andra tider och ingen ville bo i husen längre, så en rivningsfirma förvandlade byggnaderna till grus igen

En tår rann sakta ner från ögonvrån, den fastnade i skäggstubben och spred sig cirkelformat ut på kinden. Det fanns ändå ingen som kunde se tåren så han lät den vara. Att en bild kunde göra så ont.

  Ångan som steg ur pipen i kaffepanna visslade och signalerade att det var klart. Han drack alltid kokkaffe, bryggkaffe var enligt hans åsikt bara ett surrogat. Moraklockan i ena hörnet slog halvelva. Sten, som den gamle mannen lystrade till, mindes inte när de köpt den. Kanske för tjugo år sedan. En gång om dagen, helst klockan sex på morgonen, fick man dra upp lodet, annars gick den inte till dagen efter. Och utan ljudet av pendelns monotona gång var lägenheten livlös. En morgon försov han sig och glömde bort klockan. För att den skulle komma in rätt rytm var han tvungen att vänta till dagen efter med att dra upp den. Sten ansåg att rutiner var viktiga, även om det bara handlade om en Moraklocka. Karin som hade varit hans hustru över trettio år var en riktig rutinmänniska. Ibland hörde han henne prata i rummet, fast hon varit död i många år. ”Nej den ska stå där, den mattan ska inte ligga där. Porslinet ska vara där borta” När hon levde fick han alltid fråga var saker och ting skulle stå.

 Han öppnade köksfönstret och lät lite frisk luft smita in. De hade haft ett bra liv tillsammans. Gardinerna i fönstret hade fått en gulaktig ton. De hade hängt där i många år. Med kaffekoppen i den högra handen och pipan i mungipan funderade han på hur många tobakspaket det hade gått åt för att få den gulaktiga tonen på gardinerna. Väldigt många kom han fram till. Karin hade aldrig rökt, inte så mycket som ett bloss. Det var hon som tjatat på honom att sluta röka. Det var farligt och man kunde få alla möjliga sjukdomar. Lite halvhjärtat lovade han att försöka, men det blev aldrig mer än så.

  Doktorn hade sagt astma eller allergi. Karins orkeslöshet kunde bero på Missan, den sexåriga gamla katten som de haft sen den var sju veckor gammal. De hade varit tvungna att göra sig av med den. Men inte blev Karin bättre för det. Inte förens det bara var skinn och ben kvar av henne lyckades en doktor mumla fram, lungcancer, passiv rökning. Sten drog ytterligare ett andetag i pipan och lät röken bosätta sig i lungorna. Han slog igen fotoalbumet och bestämde sig för att byta gardinerna i fönstret.

Jari Riikonen