Den kallades fredens stad och var centrum för en civilisation där vetenskap stod högst i kurs. Det handlar om Bagdad, i dag dock tyvärr aktuell genom utländsk ockupation och ansiktslös terror.

I boken Vårt arabiska arv berättar diplomaten och författaren Ingmar Karlsson initierat om de historiska band och den samhörighet som finns mellan islam, de muslimska civilisationerna och vår världsdel. "Europa är en väst-östlig fusion", skriver han i kapitlet: Alhambra - en modell för det europeiska huset? 

Islams geografiska framväxt från den arabiska halvön skedde snabbt under 600-talets slut för att kulminera med inmarschen på den iberiska halvön år 711. Ambitionen växte i takt med framgångarna, men stäcktes år 732 med slaget i Poitres. Ett slag som i den europeiska "mytologin" sägs ha räddat europa från att bli muslimskt territorium.

I dyningarna efter islamska segrar uppstod dynastier som bildade kalifat för att som profeten muhammeds efterföljare bevara och sprida den rätta läran. Men de kalifat som följde var så långt från muslimsk fundamentalism det tänkas kan.

I synnerhet det abbasidiska kalifatet i Bagdad var under mitten av 700-talet och 150 år framåt ett vetenskapligt och kulturellt centrum. I dess framsynta famn översattes och förvaltades de grekiska verk västerlandet så ofta slår sig för bröstet för ha frambringat. Bland mycket annat. Men som författaren visar saknades det minsann inte kunskap hos araberna själva också, inom matematik, astronomi och, i synnerhet, medicin. 

Översättarna fick en särskild position i det bokliga mötet med grekisk vetenskap och dito kultur. Och ofta var det folk boende i det av araberna militärt och administrativt övertagna länderna.

Det kan stundom kännas lite väl problemfritt när Ingmar Karlsson berättar om ovanstående ting. Måhända är man skadad och bara väntar på ett...men...priset för detta...och så vidare.

Författaren är nu inte någon naiv person, utan skriver att styret under abbsiderna i Bagdad och umayyaderna i Damaskus, det första kalifatet, och, förstås, även det moriska Andalusien ska ses i dess sammanhang. Med dagens måttstock hade  det sistnämmda exemplet knappast framstått som den relatativt toleranta boning den i sin tid var. Och om vilket han skriver:"Det muslimska Spanien är en utmaning mot våra fördomar och stereotyper".

Allt ska som sagt sättas i sitt sammanhang, även en liten bok som Vårt arabiska arv. Dess dryga 80 sidor är kanske viktigare än någonsin, och pocketformatet gör att den kan tas med och läsas både på bussar och tunnelbanor.

Det är i alla fall den stilla förhoppning man kan ha i en tid då islamofobin blivit vardagsmat och en å kallad rondellhund blivit synonym med västerlandets värnande om yttrandefrihet. Man kan kasta upp för mindre!

Vårt arabiska arv är ingen murbräcka mot okunskap och fördomar. Men den är ett nålstick på eurocentrismens och historielöshetens varböld.