En bagatell är en bagatell är en bagatell.
Att travestera Gertrude Stein känns helt rätt efter att ha läst Bodil Malmstens nya bok, som är en fristående fortsättning på fjolårets alster Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Och liksom den sistnämnda är formen, med författarens ord: ”loggbok, dagslägesberättelse, journal”. Dess tillkomst springer ju ur nätet och bloggen på www.finistere.se.

I den nyligen utkomna romanen, som rör sig mellan mars 2006 och april 2007, får man veta mycket, av det man redan visste.
Till exempel att några av Bodil Malmstens husgudar heter Thomas Bernhard, Samuel Beckett, Michel de Motaigne och Vladimir Majakovskij, vars polemiska svar om sin livslängd som poet fått ge titel till boken.
Man får återigen veta att författaren avskyr att resa, men ändå regelbundet lämnar Frankrike och det bretanska Finistére för besök i Sverige. Att hon är livrädd för gruppbildningar och utvecklingen i Putins Ryssland. Men att hon älskar film, i synnerhet fransk, plus teveserier som The Shield och Sopranos. Och utan DVD skulle hon få svårt att överleva, det är inte tu tal om annat.
Hennes avoga inställning till mullvadar har följt med ända sedan pärlan Priset på vatten i Finistére från 2003. Något lindrad nu genom att hon kan erkänna att de kanske ändå har en ”uppgift i det stora omloppet”.
Och så vidare, och så vidare, varvat med foton som ömsom förstärker textstycket eller fungerar som lakoniska knorrar till dito.
Det är aldrig tråkigt att läsa Bodil Malmsten, men två böcker med liknande struktur och innehåll känns stundtals som en för mycket.
Tyvärr, vill jag tillägga. För författaren,  med rötter kring de jämtländska Oviks-fjällen, har ett av Sveriges rörligaste intellekt och skriver i de flesta fall texter av fräschaste fräschör.
Hon är orädd men ödmjuk. Arg, men utan att tappa glimten i ögat. Beläst på de ”stora”, ändå nyfiken på det nya och sökande.
För att inte tala om hennes humor, den som ändå gör Kom och hälsa på mig om tusen år till en trots allt småputtrig och roande bagatell. Det vill säga till en bok man både kan ha och vara utan.
Jag ser dock fram emot den dag Bodil Malmsten kommer ut med nästa ”riktiga” bok, om hon ursäktar utrycket.

Ingemar Nilsson