Vladimir Sorokins tredje roman på svenska utspelas år 2027 i ett Ryssland styrt av Härskaren och dennes bläckfisklika maktapparat. Att kalla den för en dystopi känns nästan som ett understatement.
För att vara konkret handlar romanen om en dag i Andrej Danilovitjs liv. Han tillhör opritjnikerna, Härskarens säkerhetstjänst, som utan att lägga fingrarna i kors slår ner “fienden” i vilken skepnad den än visar sig. Och, som alltid, finns ju möjligheten att konstruera fiender också, vilket är en gammal rysk politisk paradgren, från Ivan den förskräcklige över “Lillefar” Josef Stalin till Vladimir Putin. det är i alla fall vad Sorokins allegoriska undertext vill säga.

Nationalismen och “självhärskardömet” har gjort gemensam sak i Sorokins svart-svarta framtidsvision.
Det är en självvald isolering från den förhatliga västvärlden, men även Mittens Rike, trots flitigt umgänge på många plan, ses på med onåd:”Hur länge skall vårt stora Ryssland bocka och buga sig för Kina?! På samma sätt vis som vi under oredan bugade oss för Amerika”.

Allt ryskt är inte bara bra, utan bäst, och “Heliga Rus” är något som vördas och tillbes likt den religion den de facto blivit. Och i denna smått komiskt bisarra kontext är kålsoppa och gröt, från en “rysk ugn”, de mest fantastiska av maträtter.
Sådana partier är satirikern Vladimir Sorokins bästa stunder. Tyvärr är de alldeles för få i den aktuella romanen.
Avskyn för den utveckling Sorokin tycker sig se bakom knuten är förståelig, men hans dystopiska penseldrag målas alltför breda för att romanen riktigt ska engagera. Det subtila är visserligen inte denne ryske författares adelsmärke, ändock hade ett uns subtilitet gjort boken bra mycket bättre. Placerar man Sorokins roman i diktaturromanens sammanhang blir dess brister uppbara. Bredvid exempelvis Garzia Marquez Patriarkens höst eller Maria Vargas Llosas Bockfesten, känns den synnerligen kantig och grovhuggen.
Den aktuella och de nämda romanerna skildrar alla maktens olika mekanismer, dess groteska drag och mer eller mindre ansiktslösa medlöpare och moraliska stödtrupper.

I det heliga Rysslands tjänst skildrar Sorokin också den totala maktens latenta böjelse för perversitet av olika slag. Det gör han bra, för dess praktik är, tyvärr, tidslös.
Våldtäkt är ju förbjudet. Tortyr, likaså. Och bägge är perversa maktutövningar, eller?
I Vladimir Sorokins stundtals surrealistiska bok förekommer det ovannämnda. Och USA:s president, Bush, sa nyligen att tortyr är okej för att få fram uppgifter från fienden.
Tja, vilka reflektioner en roman om Ryssland om 19 år kan väcka...