Efter novellsamlingarna På väg till natten (2002) och Några gjorde hålen (2004), romandebuterar Maria Hamberg med Greklandssommaren. Det handlar om Betty, ?rörkrökare? på Bergströms Mekaniska sedan femton år tillbaka. Men också om hennes tre vuxna barn, Marianne, Emma och Peter, som trots att alla är utflugna och har sina egna liv ändå, på många sätt, lever med sin ensamstående mamma. Och visst är Maria Hambergs roman en bekräftelse på att navelsträngen aldrig helt klipps av. Trots gråt och stundom tandagnisslan.

Greklandssommaren beskrivs vara en roman om kärlek. Förvisso, men än mer om frihet, skulle jag vilja säga. Till exempel den frihet som kan bo i känslan att våga bejaka sina känslor för en annan människa, i Bettys fall arbetskamraten Axel, eller ?Junsele? som han kallas på verkstan. De varma känslorna dem emellan har funnits länge, men Betty har under lång tid varken vågat eller riktigt velat öpnna dörren till sitt innersta.

Tills en het, eller kvalmigt varm, julimånad då Betty liksom Axel jobbar övertid på semestern, och hon som vanligt vid rörbockningsmaskinen. En maskin som Betty kan bäst av alla, vilket också erkänns av den bistre och snåle ägaren Bergström själv, vilket skapat ett sorts beroendeförhållande för honom till kvinnan som en gång bara anställdes ?för att man måste? för att firman skulle få jämlikhetsbidrag.

Maria Hamberg är en av få som skriver med kroppsarbetet som naturlig fond för berättelsen. Arbetarförfattare, är ett omskrivet epitet som dock stämmer väl på henne. Med bakgrund som järverksarbetare och lastbilsmontör vet hon att skildra arbete, jargonger och stämningar på ?golvet?. Och det gör hon bra, även om Greklandssommaren inte tyngs av att vara en rapport från verkstadsgolvet. Långt ifrån.

Romanens bärande balk är drömmen att skapa sig ett eget liv. Det är lätt att fatta sympati för Betty och hennes drömmar. Man vill att hon ska våga kliva ur sina ingångna skor av dålig självkänsla och fånga dagen. Och att hon ska sluta känna dåligt samvete visavi barnen, och i synnerhet den odräglige sonen, som bara, liksom hans pappa, detta mörka minne, vill leva lätt och saknar verklig medkänsla mot andra människor. Något som dottern och tvåbarnsmamman Emma med emfas försöker intyga mamma Betty, efter att sonen en dag ?bara hälsat på? för att sova några nätter på soffan.

Sonen Peter är dock en av de som räddar Maria Hambergs första roman från att placeras i präktighetsfållan. Denne odåga till pojk ger syre till berättelsen och ställer indirekt många frågor i ljuset. Tidslösa sådana utan självklara svar om ansvar, och relationen barn kontra föräldraskap i ett brett perspektiv.

Betty grubblar på hur livspusslet ska läggas. Det nya som startade med arvet efter mamman på nästan 80 000 kronor och en nyköpt egen lägenhet och, långt senare, semesterresan till Grekland med Axel. Den sistnämnda sprunget ur pengar från påbjudet extraarbete på Bergströms Mekaniska verkstad.

Förutom redan nämnda risker, balanserar berättelsen stundals längs det förutsägbaras brant, men utan att falla ner. Maria Hamberg knyter skickligt ihop romansäcken genom att aldrig stänga den. Det bådar gott för framtiden.