Allt har ett samband. Det handlar alltså inte om olika företeelser utan om olika symtom på samma ”sjukdom”. Det är en ständigt pågående ond cirkel som bl.a med ackompanjemang från nyhetsmedia snurrar vidare och blir bara värre och värre. Enligt mina erfarenheter är det inte antalet brottslingar som ökar utan vrålet – ett desperat rop på hjälp – som blivit högre och brottens art grövre och grövre. Och så länge ”dom” förstår att ”vi” inte förstår kommer dom fortsätta att vråla högre och högre och hitta på värre och värre saker. Men innerst inne hoppas dom flesta bland dessa hatiska ungdomar att möta någon som förstår vad det egentligen handlar om. Någon som kan se den lilla rädda, osäkra människan bakom den hårda fasaden och befria dom från deras onda cirkel.

Mode- och filmbranschen är i hög grad  pådrivande krafter i den negativa spiralen. Dom tjänar miljarder på att minimera flickornas kläder samt producera ungdomsfilmer med total frigjordhet och våldsfilmer i alla vidriga former. Och nu har flickorna börjat kräva rätten att få bada toppless i badhusen eftersom pojkarna får göra det. Vart är vi på väg!? Vissa sådana strävanden till jämlikhet könen emellan är en ”våldtäkt” mot människans grundnatur och slår tillbaka som en bumerang eftersom konsekvenserna blir oförutsebara. Individualismen hos de unga urholkas mer och mer. Man utvecklar inte det egna jaget utan efterapar andras yttre jag, som inte harmoniserar med ens  eget innersta jag.  Vilket i sin tur ger ständigt ”oro i magen”, som måste förträngas eller bedövas. Rökning bland flickor har ökat mest (det är ju dom som får betala högsta priset för frigjordheten). Man kan dra en parallell med en människa som med falska betyg lyckats få ett toppjobb som hon ej är kvalificerad för. Detta skapar en onaturlig situation med ständig rädsla för när bubblan skall spricka.

Mina erfarenheter är baserade på 40 års arbete med utslagna ungdomar och inte minst på samtal med f d värstingar som under åren följt med mig i mina föreläsningar i skolor. Jag har även haft många samtal med ungdomar som med hjälp av Exit – ett projekt som jag var med att starta – hoppat av från olika destruktiva gäng. Man får höra samma historia, i varje fall vad beträffar dom bakomliggande orsakerna varför just dom hamnat fel i livet. De flesta har upplevt det som tungt att ständigt leva med hat, ångest och känna sig oälskad. Dom som har lyckats stoppa en hatisk människa har inte så sällan fått höra: ”varför har ni inte stoppat mig tidigare?” De flesta bland dom hatiska ungdomar jag lärt känna under åren skulle i nyktert tillstånd inte kunna göra någon människa illa. Detta inte sagt som försvar för deras handlingar utan endast som förklaring.

I rapporteringen om  den ihjälsparkade 16-åringen gjordes gällande att gärningsmännen var pojkar från övre medelklassfamiljer. Detta underförstått som ett bevis på att situationen nu blivit sämre eftersom nu är det inte längre bara huliganer, ungdomar från fattiga eller utslagna hem som begår vidriga brott. Det är denna typ av rapportering som manar politiker till ökade polisiära insatser - flera poliser, flera fängelser och hårdare straff – istället för mera kunskaper och ökade resurser till förebyggande och vårdande åtgärder.

Skolan är den enda platsen där samhället har möjlighet att kompensera en del av det som fattas i hemmet. Men hur ser verkligenheten ut? Vi vet nu, att när det gäller våra s k värstingar bland pojkar, så handlar det oftast om pojkar som har dåliga relationer eller inga relationer alls till sina pappor. Dom saknar manliga förebilder. Ändå så finns väldigt lite manlig personal på dagis och inom låg- och mellanstadiet, eftersom dessa jobb betraktas som lågstatusyrken med sämre löner. Dessa jobb borde istället ha högsta prioritet med väl utbildad såväl manlig som kvinnlig personal med kunskaper att kunna avläsa signaler i god tid och arbeta förebyggande. Politiker gör ofta punktinsatser, deras aktioner liknar ibland brandkårsutryckningar, det handlar ofta om snabba åtgärder i akuta situationer. Ibland om vackra, till intet förpliktande tal eller om medialt uppbackade protestmöten eller spektakulära framträdanden i media.
Nya metoder för betygsättning eller polishämtning av skolkare löser på inget sätt ungdoms- och skolproblematiken vi brottas med.

Enda sättet att uppnå varaktigt resultat på sikt är kontinuerligt arbete hand i hand med alla berörda parter, dvs också i direkt kontakt med hatiska ungdomar. Så länge vi inte inser detta, kommer vi att fortsätta snurra runt många varv och allt kommer bara att upprepas, bli värre och värre och kosta mer och mer att ta itu med.

Framtiden sitter 5 dagar i veckan i skolbänken och så länge de ungdomar som mår dåligt finns kvar inom skolan kan vi hjälpa så gott som samtliga. Skolans värsting kan vara en potentiell förbrytare i framtiden, som kan ställa till med skador som kan bli mycket dyrare att reparera än vad det skulle ha kostat att hjälpa honom eller henne medan de gick i skolan.

Några lämpliga åtgärder, som snabbt skulle kunna ge goda resultat är att ge skolan   alla resurser som krävs för att kunna bedriva professionellt förebyggande arbete. Även Exit, som nu funnits i ca 7 år och hjälpt ca 500 avhoppare, borde få alla resurser som krävs för att kunna vidareutvecklas till ett projekt enligt helhetsprincipen. Jag är övertygad om, att då skulle många flera våga hoppa av. Bland de som med hjälp av Exit hoppat av från olika destruktiva gäng finns många som skulle kunna användas som extraresurs i skolornas förebyggande verksamhet. Det finns konkreta bevis på hur f d värstingar på kort tid åstadkommit snabba och goda resultat i skolor.
 
Efter över 1000 föreläsningar i skolor över hela landet, vet jag att vi har övervägande fina, positiva ungdomar. Om dessa rapporteras ytterst lite i media. De tycks inte vara tillräckligt säljande nyheter för media, vilket är beklagligt eftersom det är genom att ständigt lyfta fram det goda, som vi bättre kan lyckas att motverka det onda.