Vår väg genom livet består av en rad ”kollektiv”, dagiset, lekskolan, skolan, för pojkarna förr  militärtjänstgöringen ... Familjen är bara en liten del av helheten. Det är i de här kollektiva  sammanhangen som begrepp som ”fosterland”, samhälle liksom kollektiv identitet och individuell självbild  liksom ansvarskänsla och en känsla för de sociala spelreglerna har sin bästa förankring och grogrund.

Men detta att verkligen leva samman  med andra, att möjligheten ständigt finns att kunna delta i en spontan social samvaro erfar vi som vuxna i det postindustriella samhället först i ett äldreboende! Först då går det upp för många  att det är så jag skulle ha velat leva tidigare ......! I dag motarbetas detta – i stället satsas på extrem individualism till förfång för gemenskap oc h samvaro trots att man vet att detta kostar samhället väldiga summor eftersom ensamhet är en stark faktor i att utlösa förtidigt åldrande och sjukdomar som Alzheimer.

”Dyrkandet” av ensamma livsföringen grundläggs tidigt.  Vi skall helst fly, förtränga, fuska bort våra innersta förhoppningar att få uppleva umgänge i det dagliga livet. Eller bara närhet till andra varje dag. I tider då antalet dejtingsiter på nätet och antalet skilsmässor slår alla rekord, glömmer många bort att detta med ”kärlek” och giftermål nästan kräver en ständigt pågående ”skolning” i det vardagliga umgängets konst. Till kärlekens bördiga mylla finns inga hållbara genvägar.

Många människor tror trots tråkiga arbeten, traumatiserade barndomar, svåra olyckor, genomliden tortyr och krig i sina hemländer,  att lösningen på och boten för allt detta ligger i att träffa en äkta hälft. Verkligheten talar här ofta ett helt annat språk med uppslitande skilsmässor, barn  i kläm och en dyster framtid. Gifter vi oss av enbart kärlek eller kanske lika mycket för att vi inte vill leva ensamma? Äktenskap har stor betydelse som ett sätt att ”bekämpa” ensamhet, men alltför många betalar ett för högt pris för några kärlekslösa år av äktenskapsliv. Många av de  problem och kostnader för alla skilsmässor skulle kunna elimineras om man skapade  möjligheter för vuxna, mogna och modiga människor att leva i gemensamma hushåll.

Under arbete inom vårdsvängen och då med gruppboende för förståndshandikappade slog det mig med vilken glädje vi alla bodde och arbetade där! Jag var i det närmaste ”avundsjuk” på minaklienter/ uppdragsgivare...! Se beskrivningen nedan från en uppsats som lika väl skulle kunna  vara ett rättesnöre för både myndigheter och enskilda!  ”Gruppboendet är mer inriktat på att  skapa kontakt och relationer med klienterna, vilket handlar om att  öka klienternas självkänsla och självständighet och underlätta deras vardagsliv. Vilket är motsatsen till psykiatrisk behandling, som fokuserar på symptomlindring.”

Det kommer nära det vi kallar ”lycka” för många människor. Men måste man då vara handikappad  för att kunna få uppleva detta? I våra ”moderna tider”, då en homosexuell person kan ”träda fram” och berätta om sin läggning, skulle många tveka att berätta om sin innersta önskan att få leva ihop med andra, ung som gammal, svensk som utlänning,  kvinna som man. Säger man att man vill bo ihop med andra, betraktas man lätt  som ”sinnesrubbad”. För, ”en bra karl reder sig själv”! Motsatsen kan vara de olika former av isolering som många av oss erfar, vare sig vi vill det eller inte. Något vi inte har kraft att inse när den drabbar oss eller närstående. Sammantaget med  ”brus” av minnen från traumatan kan det vara ytterligt svårt att läsa, skriva och skapa, även om viljan finns. Att då få erfara närvaron av

andra människor i den gemensamma stora våningen, att äta middag ihop överglänser mycket annat. Men de flesta av oss kan bara kan drömma om det. Ändå har många utredningar och vetenskaplig litteratur fastslagit att människors intellekt fungerar bäst vid samvaro med andra människor, så ofta som möjligt.

Ibland kan äktenskapet göra så att du känner dig mer ensam än tidigare och att bo i kollektiv kan vara en lösning
Bildrättigheter: Nejad Arash/Scanpix

Andra positiva spin-off effekter kan väntas med mer kollektivboende. Vandalisering torde reduceras eller försvinna , normlösheten torde kunna motarbetas. Vem vill vara elak mot sin granne, när han / hon sitter vid samma frukostbord varje morgon? Det är ett rättvisekrav att erbjuda långt fler möjligheter att för dem som så önskar att få bo ihop med andra. Just nu finns det en (1) enda stor lägenhet inom allmännyttan i hela Stockholmsområdet. Detta arbete bör ges högsta prioritet; det är inte värdigt en demokratisk rättsstat som vår att folket skall skyddas mot folket! De som inte vill leva i isolering och förtvivlan skall heller inte behöva göra det! Att bo ihop med andra och verka ideellt för ungdomar och ålderspensionärer inom Fryshuset och inom äldrevården kanske vore ett liv att föredra?

När väl detta arbete påbörjats, bör man skapa ett ”regelverk” i varje enskilt kollektiv, utformat utifrån de boendes egna behov och förutsättningar.” Skapa också skattemässiga och administrativa fördelar för att underlätta kollektivskapande – som snabb handläggning av tredimensionell fastighetsbildning (ett kollektiv kan då ta över delar av eller hela underutnyttjade eller övergivna byggnader och omskapa dem), förmånliga låneregler och någon form av nationell organisation för att främja denna ypperliga boende form.