Etanolfyrtitrean står lugnt och gör sig bra mot ärgade Årstabron och det nya skrytbygget bredvid, byggherrarnas senaste storkap. Nedanför glittrar Årstavikens smala sund mellan Tantolundens knäckepilskantade promenadstråk och Årstaholmarnas  näktergalskonsert.

Nu stiger vårystert vankande chaufför Ansu från Bakau i Gambia vigt uppför fotsteget efter en liten morronrök. Bussen gungar till och kommer igång upp mot de väldiga bågformade huskropparna på andra sidan gatan.

Han som står sist i kön är inte alls morronglåmig. Tvärtom står de röda håret elektrifierat rakt upp och kindrosorna skvallrar om ett hjärtas behagfulla joggande. Han tar sats för ett imponerande jämfotasprång uppför alla tre trapporna. Med spjärn i Ansus ögon talar han sen till hela bussen: - Nån kosing har jag inte men väl alldeles nybrutna syréner. Så dofta buss, dofta!


Det går en rusande darrning genom medpassagerarnas oberörda kroppar. Näsorna är som tagna på sängen. Vår rebell svänger sitt väldiga fång i vitt blått och seris likt en ortodox präst sitt rökelsekar.

Ansu tvekar. Med en outgrundlig mask trädd över sin annars så glada nuna väntar han i ett utdraget ögonblick ännu en stund på den välkända kortgesten, tidens lösen.

- Jag är Erik Johan och min brud heter Amanda. Nu väntar vi på svar - blomstersverige mot kortsverige? Flower power! Black flower power! Power to the people. Se men också röra! Money can´t buy you love!

- Det kan ses som stöld och är kanske en provokation säger Ansu fundersamt. Du kanske är rasist och tjallare och vill få mig fotad.

- Ha! kastar Erik Johan tillbaka och vänder sig till den femhövdade parkettpubliken: Ni avgör i demokratisk ordning genom diskussion tills enighet uppnås. Stormöte! Direkt demokrati!

- Ge oss liljekonvaljer så får du rösten ropar två tjejer i mun på varandra.

- Allende presente mumlar en gråhårsman. Det är skendemokrati. Behövs bara att nån här anger vår kamrat chauffören så är det kicken.

- OK! beslutar sig Ansu. Jag tar risken fast den är stor för en afrikan som äntligen lyckats få jobb. Men lite kul måste vi väl ha…

- Gud! Jag älskar dig! Det är sånt mod som övervinner världen och ger vardan ett sprut sensualism och poesi! Som Emma Ries i Brechts dikt:

"När sextonåriga linnesömmerskan / Emma Ries i Czernowitz stod inför / undersöknings-domaren blev hon / befalld att förklara varför hon / spred revolutionära flygblad vilket / var belagt med tukthusstraff. / Som svar reste hon sig och sjöng / Internationalen. / När undersökningsdomarn skakade / på huvudet befallde hon: Res er det / är Internationalen!"

Erik Johan överlämnar sin bukett skanderande: Blommor och bin – mera vin! Blommor och bin - flera glin!

Ansu kysser blomsterprakten och drar ett djupt andetag. Lyfter sen buketten i en himmelsk gest som påminner om den John Carlos gjorde i OS en gång. Sen stannar han bussen mellan två hållplatser och går över med buketten till ärrade kämpen Miguel från Chile.

- Lysande! kommenterar Erik Johan. En doftande vandringslegend. Victor Jara. Ché Guevara. Fidel. Mano Chao. Subcommendante Marcos. "Where have all the flowers gone, gone from man to man to man!" Och fortsätter vänd till tjejerna: I bladet, i solen Amanda jag ser!"

- Jag heter Doris säger den ena liljekonvaljen.

- Om du rätt känner henne / hon må vara fem eller nittifem / är hon som kronbladet inför solen / hon öppnar sig strålande för den / som lyser på henne. Den skrev jag i morse…

- Du ska nog byta "henne" mot "människan" grabben! flinar Doris.

Under tiden blir Ansu indragen i ett livligt samtal med ledningscentralen.

- Nån har ringt, suckar han efteråt. Dom har ögonen på en. Vi måste åka.

- Nu har du ställt till det poetskrälle! fräser Doris bänkkamrat Eva.

- Namninsamling! föreslår Miguel. Vi är de enda vittnena. Jag åtar mig att samordna och hålla kontakten med Ansu.

- Svarta och vita - tillsammans mot dom rika! hojtar Erik Johan

- Är det inte bättre att Eva och jag tar den där listan och tar kontakt med Connex undrar Doris. Jag menar…

- Släpp fåglarna loss det är vår! försöker Erik Johan igen.

- Hörrudu! avbryter Eva. Det är faktiskt allvar nu. Jag har jobbat på Connex och vet hur intorkade dom där järnkaminerna är. Omutliga svennar i kvadrat. Dom låtsas inte ens se att man vickar på rumpan!

- Nä…Vem vill riskera anmälan till diskrimineringsombudsman, inflikar en äldre man i kostym?

- Låt mig ta hand om inspektörn utbrister Doris när ekipaget rullar in mot den nu långa kön utanför pendeltågsstation Södra Station.

- Nå! Hur var det här då säger den omnämnde till Ansu ovan köns tysta mummel.

- Inspektörn, inspektörn kvittrar Doris och ålar sig fram mot honom. Visst är den underbar den här "Poesi på väg"…Jag menar, det var jag som plötsligt fick…ja ni vet det där med månens kretslopp, den kvinnliga naturen…Ja, jag bad den snälle chauffören stanna till en stund så jag kunde gå bakom en buske och snygga till mig lite. Du kan få mitt nummer om det skulle vara något…

- Ja du har det ju redan, säger hon när hon en stund senare sjunker ner intill Miguel.

- Det var nästan så jag vissla när du gick fram svarar han. Är det grabbigt? Och ni grabbar afrikaner, vänder han sig till Ansu, är ännu värre har jag läst i DN På Stan - ni frågar direkt om ni får…

- Ja ja skrattar Ansu. Men först måste vi allt fråga dörrvakten.

- Klart dom får, lägger sig Erik Johan i. Sannare antirasism finns inte! För att inte tala om hur söta barnen blir!

- Jo vi har ju rytmen i blodet - häng på! Jag har en trum- och danskurs på Aktivitetshuset vi passerade. Du kan också lära dig.

- Jag vet inte suckar Erik Johan med plötslig uppgivenhet.  Det är så svårt i det här landet. Som Stagnelius säger:

"Förruttnelse, hasta, o älskade brud, / att bädda vårt ensliga läger! / Förskjuten av världen, förskjuten / av Gud, blott dig till förhoppning / jag äger. Fort, smycka vår kammar - / på svartklädda båren den suckande / älskarn din boning skall nå - med nejlikor / våren skall henne beså."

Han ser sorgset ut genom fönstret just när man rundar slottet och kommer upp mot gamla riksdagshuset och Strömparterren. Han ser ut över Strömmen och trycker på knappen.

- Jag håvar drömmar mumlar han och trycker Ansus hand, snabbt förrunna drömmar. Då var det poesi på Gamla Riksdagshuset. På sjuttitalet, på sjuttitalet!

- Kampen går vidare! ropar Miguel till avsked. Tack kamrat! Amanda!