Några av de viktigaste personerna i regeringen tror jag kommer att vara Maria Wetterstrand, Carl Schlyter och Lasse Ekstrand. Gustav Fridolin är förstås också ett starkt namn, men av hänsyn till hans nya journalistkarriär får han stå över ett tag. Vid sidan om regeringspresentationen tar jag också upp Joseph Hubers Plain Money-system, regional basinkomst samt en hel del annat smått och gott. Som tidigare utgår jag från att nivån är måttlig (runt 6000 kr) och att inkomstskatten sätts på lämplig nivå (55-60 procent). Föreslår främst personer som redan är etablerade (och kända). Det tror jag tyvärr är ett nödvändigt ont om ett parti som detta skall kunna gripa makten och behålla den. Försöker alltså med samma strategi som Barcelona, att skapa ett bra lag genom att importera stjärnspelare från olika håll.

I det förra numret lovade jag att ta upp lite alternativa finansieringsvägar för basinkomsten samt presentera mina idéer om en europeisk basinkomst och ett bistånd som är mer basinkomstinriktat. Kort kan man säga att de alternativa finansieringarna dels handlar om traditionella alternativ eller komplement till inkomstskatten och dels om penningreformer, tobinskatt mm. Europeisk basinkomst har diskuterats åtminstone sedan början av 1990-talet, vid sidan om debatten om nationella reformer. Att biståndet skulle kunna bli mer basinkomstinriktat, eller åtminstone att övervägningar bör göras, är dock ett perspektiv som ännu i stort sett lyser med sin frånvaro. Allt detta är förvisso viktiga saker, och jag kommer att gå djupare in på dem längre fram i texten. Dock är det en annan sak som jag först vill ta upp. Och det är frågan om det alls är möjligt att skapa en ”basinkomstregering”, där det dessutom finns både erfarenhet, tyngd och kompetens. En antydning om motsatsen har jag fått ibland, och därav detta försöket att försöka motbevisa den tesen. Den gemensamma nämnaren, för åtminstone 80 procent av debattörerna jag nämner nedan, är att de gillar basinkomst och social ekonomi. Globala frågor, integritetsfrågor, jämställdhet och en alternativ drogpolitik (harm reduction) är också gemensamma intressen för många. Nämnas bör dock att några av debattörerna är skeptiker, till exempel Peter Eriksson, Lena Klevenås, Helena Leander och min före detta lärare, fredsforskaren Hans Abrahamsson. De får dock ändå plats på grund av sin kompetens och sitt engagemang. Som ni ser anger jag provisoriskt ett antal departement, men jag anger inget "basinkomstdepartement". Dock är det möjligt att detta också bör finnas, och att det i så fall får en specialställning. Deta ersätter i så fall det existerande socialdepartementet och samordnas av Annika Lillemets den förträffliga, Paulo Silva, medborgarlönsgardet från Färila (Karin & László) samt undertecknad. Integrations- och jämställdhetsfrågor kan nog med fördel behandlas huvudsakligen i arbetslivsdepartementet och jordbruksfrågor i miljö- och naturresursdepartementet. För säkerhets skull vill jag också påpeka att många, men långtifrån alla, är aktiva medlemmar i Miljöpartiet idag. Jag har givetvis inte heller frågat alla om de är beredda att regera landet, men några vill det helt säkert.

Maria Wetterstrand (språkrör), ja vad ska man säga om henne. Hon är bra förstås, stilren men inte glättig, och hon har till skillnad från Peter Eriksson inte gjort sig känd som en radikal motståndare till basinkomstidén. Hon har nog förutsättningar att platsa både här och där, kanske till och med som statsminister. Alternativt kan hon nog vara miljöminister, biståndsminister, demokratiminister, finansminister, utrikesminister, jordbruk- och fiskeminister mm. En nackdel är förstås att hon (hittills) legat väldigt lågt i frågan om basinkomst. Ett huvudskäl till detta tror jag är att det inte är särskilt ”inne” att vara basinkomstpositiv i riksdagskorridorerna. Ett andra skäl skäl tror jag är att hon hyser tvivel på om basinkomst verkligen är bra för kvinnor. Vid sidan av att vara opopulärt att vara för basinkomst i riksdagen är det ju också opopulärt i många feministiska kretsar. Några besök på BIEN-konferenserna och samtal med Carl Schlyter eller Simon Birnbaum, feminister såsom Carole Pateman, Nancy Fracer och Angela Aylward, de sociala rörelserna i Sydafrika, Brasilien, Namibia o.s.v. skulle nog göra susen. Ett tips är ju också att basinkomst kan kombineras med andra reformer, syftande till jämställdhet, bra skola, vård, omsorg, kollektivtrafik mm. En annan sak som jag vill tipsa Maria om är att lite lägre nivåer på basinkomst till stor del borde kunna uppvägas av låga priser på kollektivtrafik, på tandvård, genom att TV-avgiften betalas via skatten etc. Med det i minnet är kanske inte 6000 kr som grundnivå fullt så farligt som det låter...

Lage Rahm (riksdagsledamot), har jag faktiskt också som tänkbar statsminister. Han kom nyligt in i riksdagen efter Karla Lopez, som tyckte att det var för lågt i tak i partiet. Han är i mitt tycke ganska vänsterliberal och verkar positivt inställd till basinkomst, men dock inte radikala reformer syftande till en helt räntefri ekonomi. Där har han sagt stopp.  Han är bra på att vara ordförande, trivs nog i rampljuset, är stilren, kompentent, lagom radikal mm. Kan liksom Maria säkert platsa på fler platser i en basinkomstregering, och växa in i rollerna. När det gäller Karla så vill jag dock påpeka att jag faktiskt gillade att hon kritiserade partipiskan. På sikt hoppas jag nämligen att dagens partipiskesystem ersätts med ett där huvudprincipen att alla får lägga vilka motioner de vill, åtminstone så länge som de stämmer överens med de frågor individen gick till val på. En demokratisering av det slaget hoppas jag även att övriga på denna Fria Lista känner starkt för.

Carl Schlyter (EU-parlamentet), är också en tänkbar statsminister. Har ett stort intresse för basinkomst, vilket bland annat visat sig i att han nyligen intervjuat Philippe Van Parijs. Intervjun ligger förresten ute på nätet för den som är intresserad. Är dessutom väldigt kunnig inom de flesta EU-frågor, miljöfrågor, globalisering, social ekonomi mm. Kan liksom Maria och Lage sannolikt platsa på flera olika poster i en basinkomstregering. Gustav Fridolin kan man säga liknande om, men han har ju ganska tydligt klargjort att han numera är journalist, och inget annat. Annars hade han såklart varit självskriven i en basinkomstregering. Och om regeringen upprättas först 2014 så finns kanske en liten möjlighet att han kan värvas tillbaks. Som en av flera rådgivare till statsministern tänker jag mig Valter Mutt, som idag arbetar som omvärdsanalytiker med stor koll bland annat på basinkomst, miljöfrågor samt social ekonomi.

Lasse Ekstrand, sociologen som med inspiration från bland annat Danmark blev 1990-talets främste medborgarlönsdebattör, skulle naturligtvis också kunna passa i en basinkomstregering. Vem minns inte, som exempel, hans bok Arbetets död och medborgarlön, eller hur han med hjälp av klossar förklarade hur medborgarlön egentligen fungerar ekonomiskt (i nåt TV-inslag på 1990-talet). Gunnar Sträng - släng dig i väggen! Han är dessutom, vid sidan av Maria, Lage och Carl, en tänkbar statsminister. Intressanta debatter i riksdagen skulle det onekligen bli i allafall. En tänkbar replik till Mona: "Jadu Mona, hur är det egentligen, vill ni socialdemokrater ha arbetsplikt eller rätt till arbete?" "Jaså, den frågan var för svår...". På grund av sin erfarenhet från universitetsvärlden och sin läggning för filosofi och promenader är det en inte alltför vågad gissning att han skulle tacka ja till att bli bildningsminister. Dessutom skulle han nog gärna ingå i ett departement som arbetar för lokalsamhällets renässans och social ekonomi.

Jan Guillo (författare mm), är som författare, debattör och populärhistorikerväldigt känd,  förmodligen en av de mest kända svenskarna över huvud taget. Av de flesta är han nog också grundligt respekterad, inklusive av hans politiska och ideologiska ”fiender”. Guillo har visserligen inte gjort något uttalande om basinkomst, men däremot har han gjort uttalanden där han tar ställning mot en rad saker, exempelvis radikalfeminism, radikalvänster, radikalhöger mm. Han har också tagit tydlig ställning i integritetsfrågor, kritiserat alltför långt driven privatisering av skolan o.s.v. Allt som allt tycks det mig som om Guillo på olika sätt visat att han är mogen uppgiften att ingå i en basinkomstregering. Skriva böcker och göra filmer har han ju redan bevisat för sig själv att han kan, så det är nog dags att testa något nytt snart.

En möjlighet som bör övervägas är också att Guillo tar plats i kultur- och fildelningsdepartementet. Han får då samsas med Pär Ström (integritetsombudsman), Ingrid Elam (docent, kulturjournalist, litteraturvetare mm), Nina Lekander (författare, debattör mm), Rasmus Fleischer (doktorand i historia, fildelningsdebattör), Rick Falkvinge (Piratpartiet), Stefan Flod (Ung Pirat), Lennart Fernström från mediakooperativet Fria Tidningar, den något atypiska socialdemokraten Jan Sjunnesson, konstnären Anna Waernhoff, vänstersnubben Magnus Linton med flera. Kvalifikationskrav för att få lite riksdagsstålar i det här fallet är att man är för basinkomst, kultur, fildelning och integritet. Men att man är emot monopol, likriktning och övervakningshysteri. En av de viktigaste reformerna som departementet måste ta tag i är de starka monopoltendenserna inom pressen, samt frågan om hur presstödet skall göras om. En person som jag väntar mig mycket av på det området är Alexander Chamberlein, möjligen i samarbete med kollegan Ellinore Scheffer (Grön Ungdoms vackra radarpar).

Ett departement för handel och utvecklingssamarbete är givetvis också viktigt. Där kan exempelvis Carl Schlyter jobba med EU-frågorna, om han inte är i Bryssel eller sitter som statsminister. Andra som bör kunna arbeta på det departementet, med alltifrån jordbruksfrågor och patentfrågor till skuldavskrivning, tobinskatt, rättvis handel, flygskatter mm, är Stefan de Vylder (ekonom), Hans Abrahamsson och Erik Andersson (fredsforskare), Helena Tagesson (adjunkt), Lena Klevenås (f.d. riksdagsledamot), Maud Johansson (Forum Syd), ekonomen Sven Tengstam (Göteborg) samt Kennet Hermele (miljöekonom). En av gruppens viktigaste uppgifter, förutom att verka för att EU:s jordbruksstöd fasas ut, mer rättvis handel, skuldavskrivning, tobinskatt och annat okontroversiellt, är att utreda möjligheterna för ett basinkomstinriktat bistånd. Detta kan lämpligen ske i samråd med FIAN (Foodfirst Information and Action Network, www.fian.se). Idag finns basinkomstprojekt och planer på dylikt i ett antal länder i syd, exempelvis Brasilien, Sydafrika och Namibia. Men finansieringsfrågan är ofta svårlöst. Därför vore det bra med en utredning avseende fördelarna med basinkomstprojekt i syd samt möjligheterna för Sverige att via biståndsbudgeten hjälpa till med finansieringen. SIDA lär knappast ta det här steget själva, så det krävs nog tryck utifrån. Debattören Mark S. Stein, från Harward Law School, förklarar med utgångspunkt i den sydafrikanska debatten vad det handlar om:

A wide coalition of groups in South Africa has been campaigning for a basic income grant (BIG)… However, the campaign has stalled...  One way to look at (it) is as an attempt to build a stronger welfare state in the only country in Sub-Saharan Africa that can afford a welfare state – a campaign irrelevant to the rest of Africa and, as it happens, too ambitious even for South Africa.  But I see the BIG differently; I see it as a potential aid model.  Western donors should cooperate with the government of South Africa in financing a BIG experiment in several poor South African communities.  If the results are good, Western donors should help to establish a national program in South Africa and other African countries. (www.pushpinpundit.com, 21/5 06)

Vidare tänker jag mig ett arbetslivsdepartement som sysslar med arbetslivsfrågor (med fokus på antidiskriminering, jämställdhet, HBT-frågor, integration, balans mellan flexibilitet och trygghet, företagens sociala ansvar o.s.v). Där vill jag placera den gröna feministen Angela Aylward (fd partistyrelseledamot Mp), Tasso Staffillides (vänsterliberal, fd vänsterpartist, HBT-debattör), Andreas Wallner (grön debattör, ”för EU”), Karolin Lundström (Vänsterpartiet, aktiv i Nordiskt Sommaruniversitet, Rättvis Handel mm), Merete Kapstad (partistyrelsen Mp som i Göteborg bland annat sysslat med företagarfrågor), socialdemokraten Peter Karlberg (som gillar basinkomst och anti-moralism), Andreas Foller (fredsforskare och vänsterdebattör som f.n. arbetar med företagens sociala ansvar) samt Eva Ternegren (Mp Göteborg). Möjligen kan också den vänsterliberala debattören Charlotte Wiberg (som bloggar om sexarbete, frihet mm på kamfertext.blogspot.com) också ingå här liksom Alexander Lindskog (GU Skåne). Alla dessa, möjligen med undantag från Tasso har gjort klart att de stödjer idén om basinkomst. Tasso är dock som vänsterliberal HBT-debattör, som dessutom verkar öppen för en ”liberalare drogpolitik”, ändå en av de mest givna i regeringen. Hyser inga tvivel om att han, med en flaska vin eller två, kan fås att övertygas om den rätta vägen.

Ett nätverk som håller koll på balansen mellan privat och offentlig sektor vore också bra. Givna personer där är Bo Rothstein (professor i statsvetenskap med inriktning mot välfärdsstaten), Göran Rosenberg (författare, debattör, journalist, socialliberal) samt Zaida Catalán (jurist, riksdagsledamot). Rosenberg, som faktiskt också skulle kunna vara partiledare, är särskilt viktig i sammanhanget. Detta eftersom han under senare år verkar ha jobbat hårt för att klargöra nackdelarna med en ohämmad privatisering av vården (trots att han i grunden är socialliberal). Gruppen ser kanske lite tunn ut, men i de fall då någon privatisering äger rum (eller nationalisering) så bör den givetvis utökas kraftigt. Detsamma gäller om gruppen skall handha relationerna med fackföreningarna, som i Sverige liksom i andra länder ofta ställt sig på tvären när det gäller basinkomst...

Departementet för social ekonomi och medborgararbete är naturligtvis också mycket centralt för en basinkomstregering (som har lite gröna tendenser). Departementet, som bör samarbeta med arbetsmarknadsdepartementet, har följande hjärnor: Lasse Ekstrand, som jag ovan nämnde, Valter Mutt, omvärldsanalytiker, Jan Otto Andersson (svenskfinsk ekonom), P-O Edin (ekonom), Göran Håden (GU), Helena Tagesson (adjunkt, aktiv i Attac mm), Viktor Jonsson (Rättvis Handel-aktivist), Johan Lönnroth (Vägval Vänster), America Vera-Zavala (Attac-debattör mm), Peter Molgaard-Nielsen (ekonom, Köpenhamn) samt Carin Högstedt (Vänsterpartiet). Departementets huvuduppgift torde vara att i samarbete med kommunerna, idrottsrörelsen, skolsverige, facket mm utarbeta riktlinjerna för medborgararbetet och tillsammans med föreningssverige utarbeta förslag för gynnandet av social ekonomi. Departementet borde också kunna behandla frågor om räntefria zoner i ekonomin (dvs lokala valutor, reformer av CSN-systemet mm). För det syftet tänker jag mig att personer såsom Karin Nordström, Tomas Q Nilsson, Oskar Broberg och Kåre Olsson från JAK-banken är bra att ha liksom Per Almgren (också JAK och Mp). Ingen av dessa kommer nog att föreslå kommunism eller övernitisk statsreglering, om jag känner dem rätt. Men de kommer att föreslå reformer som underlättar för småföretagande, särskilt för kooperativ, och de kommer att dra upp riktlinjerna för medborgararbetet och underlätta för lokal ekonomi, lokala valutor etc. Nästan alla i detta gäng är också tydliga basinkomstanhängare. P-O Edin får hänga med främst för att han gillar plusjobben, och för att medborgararbetet möjligen kan utvecklas i en liknande riktning.

Ett barn- och ungdomsdepartement är också en given pusselbit. Där tänker jag mig bland annat att Nina Björk, som ifrågasatt det rimliga i att tro att ALLA barn mår bra av att sättas på dagis så tidigt som möjligt, tar en ledande ställning. Vid sin sida kan hon exempelvis ha Göteborgarna Annelie Nilsson, Max Reijer och John Wright. De verkar alla ha ett gott hjärta, vara för basinkomst samt lagom radikala. En annan person som bör kunna ingå här är journalisten Katarina Bjärvall, som i boken Vill ha mer beskrivit nackdelarna med en alltför konsumtionsinriktad och stressig kultur - ur ett barnaperspektiv. Likt Nina Björk är hon smått kritisk till dagens dagispolitik. Inte så att hon tror att dagis är dåligt för alla, tvärtom, men genom hon poängterar hur utomordentligt viktigt det är med små barngrupper, särskilt då barnen är små. Pedagogiskt utbildad personal kan inte kompensera för nackdelarna med stora grupper! En svår balansgång när det gäller skolpolitiken, som också en basinkomstregering lär få brottas med, är dock frågan om de alternativa friskolornas vara eller icke-vara. Mitt stalltips är dock att religiösa friskolor tillåts, men hålls väldigt stramt. Liksom när det gäller förskolorna antar jag att huvudkravet från barn- och ungdomsdepartementet är resurser så att klasserna blir mindre. Finansministern bör tillgodose detta krav rakt av, alternativt se till att alla klasser får möjlighet till en medborgararbetare.

Ett annat givet departement är departementet för bostäder och infrastruktur. Där bör Kia Andreasson (Mp Göteborg), Peter Eriksson (språkrör Mp) samt  Karin Svensson-Smith (riksdagsledamot Mp) vara drivande. Förutom kollektivtrafiken, som bör göras väsentligt billigare, är förstås frågan om Sveriges framtida indelning viktig här. Och om de saknar egna uppslag så kan de ju alltid roa sig med att kolla lite på mitt förslag till ny indelning (publicerat på Läsarnas Fria). Där föreslår jag något större regioner, men inte lika stora som i det förslag som ansvarskommittén lagt, som dessutom ensidigt bara utgår från sjukvården. Heja Norrlandsförbundet förresten, som av demokratiskäl mm föreslår ett tredelat Norrland, ni är verkligen rätt ute!

I miljö- och naturresursdepartementet tänker jag mig Maria Wetterstrand, Andreas Carlgren (om han törs vara med i en basinkomstregering utan att det känns för skämmigt), Stefan Edman (radikalgrön sosse), Lotta Hedström och Helena Leander (riksdagsledamöter), Kia Andreasson (kommunalråd i Göteborg), Henrik Hallgren (författare), Kåre Olsson (JAK), ekodebattören Anders Wallner med flera tar ansvar. Andra som möjligen också kan vara intresserade av att arbeta här är Mp-veteranerna Eva Goes, Marianne Samuelsson samt Ragnhild Pohanka. För att kunna fungera tillsammans med detta gäng är det nog inte helt nödvändigt att vara för basinkomst. Dock är det nödvändigt att alla är för "grön skatteväxling", att alla månar om biodiversitet samt att alla anser att djuren har rättigheter. En fördel också, vid intervjuer med massmedia, om de med de tyngsta posterna är hyfsat bra på källsortering förstås. Dock tänker jag mig inte att gruppen använder förbud som huvudmetod för att nå det gröna samhället, utan snarare marknadsekonomiska ekonomiska incitament (utsläppsrättigheter mm).

Slutligen måste det förstås också finnas ett försvarsdepartement, ett justitiedepartement och ett finansdepartement. Vilka som skall ansvara för dessa områden vet jag inte, men en fördel är förstås om den som är chef på finansdepartementet är för basinkomst. För annars faller ju hela projektet lite platt till marken liksom. Chefen för försvardepartementet kan med fördel ha ambitionen att sänka kostnaderna gradvis, men naturligtvis också ha ambitionen att fullfölja den omorganisering av försvaret som påbörjats sedan ett antal år. Ett extra tips till försvarsministern, gärna Annika Nordengren-Christensen, kan också vara att avveckla värnplikten och ersätta det nationella försvaret med ett nordiskt och inga fler JAS-projekt tack.

En konsultationsgrupp när det gäller omställningen till en basinkomstekonomi är också nödvändig. Den kan med fördel vara oberoende. Här tänker jag mig att Simon Birnbaum, Andreas Bergh (samt gärna några till) kan ingå. Birnbaum kommer att doktorera på basinkomst i mars 2008 och får alltså betraktas som en expert inom området. Bergh är en av de mest meriterade ekonomerna i Sverige när det gäller studier av marginaleffekter och dylikt. Gruppen kan (och borde) dock kompletteras av samhällsvetare av olika slag, andra ekonomer och förmodligen också av utländsk specialkompetens. Personer som borde ligga bra till för detta är bland annat Philippe Van Parijs (University of Louvain), Robert-Jan van der Veen (University of Amsterdam), Rebecka Maynard (University of Pennsylvania), Harold Watts (Columbia University), Loek Groot (Utrecht University), Karl Widerqvist (usbig.net), Robinson Hollister (Swarthmore College) samt Axel Marx och Hans Peeters (University of Leuven).

Alternativa finansieringar: Så åter till frågan om alternativa finansieringar, i syfte att minska bidragstagarnas marginaleffekter än mer än normala basinkomstutformningar gör, alternativt att låta heltidsjobbarna få lägre marginaleffekter. Ja, som jag nämnde är ökade konsumtionsskatter en viktig alternativ finansiering. Huruvida man vill använda sig av dessa för att mildra ökningen av inkomstskatt eller inte, ja det är nog till ganska stor del en smakfråga. Det är svårt att vetenskapligt fastlägga vad som är optimal beskattning verkar det som. Man kan ju också, om man har naturresurser i landet, göra som man gjort i Alaska och låta naturresurserna finansiera basinkomsten. I deras fall är det oljan och gasen som finansierar det hela. Ifall det är möjligt att göra något liknande i Sverige eller inte, baserat på våra naturresurser, har jag dock inte sett någon utredning eller kvalificerat inlägg om. En viktig utgångspunkt är dock Peter Barnes bok Capitalism 3.0 där han konsekvent är ute efter att låta dem som tjänar pengar på en - nu - gratis allmän tillgång ("common") betala för detta. Luften, djurs och växters DNA, friskt vatten, radiofrekvenser, fiskebestånd mm är exempel på resurser som inte tillhör regeringen. De bör inte heller ägas av storföretag, förstås. Om någon, utan att ersätta alla medborgare för detta, smutsar ned luften eller vattnet, mixtrar med DNA, pumpar upp olja, använder radiofrekvenser, hugger ner skog, bryter malm o.s.v. så begår han/hon en stöld från allmänheten. Allmänheten, tror vissa skeptiker, kommer då att förledas att tro att det är bra med nedsmutsning etc, för att kortsiktigt få några hundra mer i veckopeng. Det tror dock inte jag är fallet, jag tror att allmänheten är betydligt smartare än så faktiskt. Risken för nedsmutsning är nog betydligt större om hela vinsten går i privata fickor.  Och apropå Capitalism 3.0 så skulle nog Barnes också gilla förslaget att all epost i framtiden kostar 5-10 öre per styck att skicka, varvid vi också löser det rätt stora (ekonomiska och praktiska) problemet med all spam. Det radikala förslaget kommer för övrigt från miljöpartisten Lars Bohlin, som också bör kunna ingå som medarbetare eller rådgivare åt regeringen.

I Sverige har vi ju också försvarspolitik, som slukar ca 40 miljarder per år, trots Anders Borgs nyligen beslutade neddragning. Dessutom har vi en fastighetsskatt som årligen inbringar omkring ca 24 miljarder per år, men som borgare och t.o.m. miljöpartister vill avskaffa. Vidare brukar beskattning av valutatransaktioner liksom energi- och miljöskatter också ofta nämnas som basinkomstfinansiering (alternativt övriga delar av välfärdsstaten). Sammantaget kan dessa komplement minska inkomstskatten betydligt, alternativt ge stora resurser till andra ändamål. Dock är det faktiskt inte så farligt som många tycks tro med en inkomstskatt på 55-60 procent, det inser man lätt om man tänker på bidragstagarnas extremhöga marginaleffekter och att många som lönearbetar redan idag har 40-60 procent i sammanlagda marginaleffekter. Om man inte bryr sig så mycket om höga marginaleffekter för låginkomsttagare så kan man dessutom göra reformen billigare genom att fasa ut bidraget tämligen snabbt. Ett intressant förslag på detta har Karin Jansson och Lazlo Gönczi där grundnivån är 7000 kr och där bidraget är helt utfasat vid en arbetsinkomst på 9000 kr. Vidare kan man också införa avgifter på diverse offentliga tjänster, biblioteken, skolan, vården osv, låta Sverige träda ur EU, bantabiståndsbudgeten osv. Det är dock inget jag själv förespråkar, har snarare en motsatt läggning, så dessa alternativa finansieringar får någon annan berätta mer om.

Något jag däremot vill slå ett slag för, oavsett om vi inför basinkomst år 2010 eller inte, är att ekonomutbildningarna blir lite bredare (och mindre ekonomistiska) samt att en statlig utredning om penningsystemet genomförs. Min personliga favorit inom detta område är Joseph Hubers Plain Money. Alla vet ju att bankerna idag skapar pengar ur ingenting, och att processen kallas ”fractional reserve banking” på fint språk. Vad de flesta däremot inte har hajat är konsekvenserna av systemet och att staten (samhället) går miste om tiotals miljarder kronor varje år. Men om bankerna förbjöds att skapa pengar ur ingenting (att låna ut mer än de har) så skulle de istället bli tvungna att låna allt från centralbanken. Och då blir det centralbanken som får den så kallade seignioragevinsten, alltså vinsten som härrör från själva penningskapandet, och inte de kommersiella bankerna. Dessa får istället klara sig på skillnaden mellan in- och utlån, och det är faktiskt en fullt tillräcklig vinstnivå för att leva ganska gott. På köpet skulle vi slippa trasslet med ett flertal olika definitioner på pengar (M1, M2, M3), penningsystemet skulle bli mer transparent och det skulle bli betydligt lättare för riksbanken att se till att det inte blir inflation. Det skulle, till skillnad från idag, alltså bara vara riksbanken som får skapa legala betalningsmedel. Dock är det givetvis fortfarande bankerna som är de som sköter markarbetet, som gör riskbedömningar av kunderna osv. Räntefria zoner blir givetvis möjligt, men inte i ekonomin som helhet, vilket jag personligen ser som en förutsättning för att reformen skall kunna genomdrivas.

En annan sak som jag också vill slå ett slag för är regionala basinkomstprojekt. För Europas del finns grundfinansieringen redan i och med att strukturfonderna, jordbruksstöden, regionalstöden osv sammantaget är väldigt stora. Tobinskatt mm finns ju också som en framtida möjlig finansieringskälla. Och naturligtvis Joseph Hubers Plain Money-system, som enligt egen uppgift skulle leda till att hela EU-budgeten finansierades utan medlemsavgifter (!). En europeisk basinkomst vore utmärkt för känslan av att vara EU-medborgare, utmärkt redskap i kampen mot fattigdom, prostitution mm, och utmärkt för att främja social rörlighet (som marknaden vill ha). Att som många av dagens feminister enbart sikta in sig på männens bristande moral tror jag inte är rätt väg för att lösa prostitionsproblemet globalt, med tanke på den nära kopplingen mellan fattigdom och sexarbete/prostitution, men det är kanske en sidodiskussion. Det finns i vart fall lite olika förslag på europeiska basinkomster, alltifrån en europeisk basinkomst för barn till en en vanlig basinkomst (för vuxna). Det finns också förslag som utgår från att bidraget enbart betalas ut i fattiga länder och förslag där nivån är olika i fattiga och rika länder. Två andra intressanta regioner för basinkomst är Afrika och Latinamerika. I ett långtidsscnario på 15-30 år tänker jag mig att dessa regioner har skapat sig något som liknar vårt EU-projekt, och att de dessutom har instiftat varsin regional basinkomst, delfinansierad genom biståndsmedel från SIDA och andra givarorganisationer. Tillsammans med bra handel, mindre jordbrukstullar, demokratisk utveckling, reglering av kapitalismen, Capitalism 3.0 mm kommer dessa regionala basinkomster spelar en stor roll för att att fattigdomen i framtiden, inom en 20-40-årsperiod, är så gott som borta. Det är iallafall planen och visionen.

Läs alla tre delarna: Basinkomstens fördelar, Basinkomst del 2 samt Sveriges nya regering. Mats Höglund fortsätter diskussionen pÃ¥ sin blog.