Jag har de senaste veckorna fått en skrämmande inblick hur den sociala välfärden ser ut bakom kulisserna. Jag önskar ingen hjälpsökande att hamna i den kyla som man bemöts med och den destruktiva attityd man utsätts för om man ofrivilligt  hamnar i hemlöshetsstatistiken.

Den makt som en socialsekreterare har över en svag, ensam och utlämnad människa i kris är, vågar jag påstå, rejäla mentala övergrepp. Det som tjänstemannen inte ser är den sorg, det lidande och alla de tårar som denna trasiga människa bär med sig, efter ett besök på socialkontoret eller tiggarkliniken.
Härryda kommun är inget undantag, när man ställer frågan om man kan få hjälp med en nödbostad efter att man hamnat i ekonomiska trångmål av orsaker som till exempel: ej godkända biståndsmedel, plötsliga skilsmässor eller oväntade familjekonflikter.
Det finns ju många orsaker till att människor kan behöva söka hjälp. Normala människor som du eller jag, och vi finns ju, eller hur?
Att sitta på ett socialkontor och mentalt prostituera sig, tigga och be om hjälp för att få mat på bordet är förnedrande, men likt förbaskat så sker detta i vårt ”välfärdssamhälle”.
Man gör det enkelt för sig när man säger att det inte finns några lägenheter. Man fullföljer inte meningen utan hemlighåller att det visst finns nödlösningar i form av ett ”nödboende på vandrarhem”. Ett finns i Mölnlycke. Hur många av våra blivande hemlösa vet detta?
Det finns inget som heter ”tak över huvudet-garanti”, utan man får söka ett boende hos släkt, vänner eller bekanta, för ”så fungerar det nu för tiden”. Det är det beska besked man får, när man hamnat ute i den mänskliga periferin.

Skulle man vilja hjälpa sitt barn eller någon annan som man vill gå i borgen för, så är Alingsåshems policy att man måste ha en inkomst på minst 40 000 kronor i månaden!
Vårt kommunalråd har framfört att Härryda inte har denna policy, vilket är glädjande.
Att vara fattig eller utslagen ur systemet i de välbärgades värld, tycks vara något man får skylla sig själv för. Detta är en slags mental spärrblockering. Man är vad man tjänar i dagens samhälle. Attityden är människofientlig, inhuman och förkastlig.

Med dessa rader vill jag ge rådet till våra hemlösa och till de som hänger löst, att åberopa socialtjänstlagen, andra kapitlet, paragraf två: “kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver” (min kursivering).
Är det inte hjälp vi skall ge dem när de befinner sig i nöd? Att falla är ingen konst, konsten är att kunna resa sig upp och bli stående. Utan hjälp är det nog ett av de svåraste momenten i en svag människa liv.
Hjälp din nästa. Vem vet, kanske är det just den personen som hjälper dig upp, när du har fallit?

Peter Brych
Rävlanda