Vem har rätt att försvara en missbrukares rätt till fortsatt liv i misär och utanförskap genom sitt missbrukande? Jag har erbjudit Alliansen ett alternativ och det är att undertecknad som arbetat med dessa frågor sedan i mitten av 90-talet får tillfälle att lämna fram ett förslag som bränsle i debatten och där slutresultatet blir, ja, avgör själva.

2001 värjde sig Anne-Lie Hulthén, narkotikakommissonens ordförande, förtvivlat mot drogtester på barn och myntade ett av de mest märkliga uttalanden i denna debatt: ”Vad skall man göra om barnet uppvisar ett positivt resultat, vilken PÅFÖLJD skall man då ge honom”?

Men hallå, här skall inga påföljder ges i juridisk benämning utan man skall omedelbart lägga fram en vårdplan och tillsätta en adekvat vård. Ett drogdebuterande barn blir i framtiden en människa som vi vänder ryggen till och som vi medborgare med samhällsansvar fryser ut. För dessa knarkare har ett lika stort värde i deras ögon som en hundlort under skorna. Nu är frågan den, varför tillåter vi att detta sker när vi har verktygen och kunskapen om missbrukets baksida och alla narkotikarelaterade kriminella handlingar som går som en röd tråd i missbrukarens eländiga livslånga lidande? Vi måste alla vara överens om den viktigaste frågan först och främst och det är att alkoholism och drogbruk är sjukdomar som tär på psyket och ger defekta fysiska effekter efter ett långt intag av olika preparat.

Missbrukaren, hans sociala nätverk och sedan hela samhällskroppen vittrar sönder, ty så stark är narkotikan.

Kristdemokraternas Inger Davidsson säger att det är inte tal om kroppsvisitering utan att när det finns en välgrundad misstanke ska man kunna göra en urin-, blod- eller salivsprovtagning.

Av cirka 3 000 elever som jag intervjuat så var det ungefär 20 stycken som motsatte sig drogtester. Kanske var det just dessa 20 man borde testa. "Man måste så snabbt som möjligt testa de man misstänker annars blir det mycket svårare senare", är den gemensamma kommentar eleverna framfört.

Även i vår kommun tyckte en del politiker att de bidrog med något sunt till debatten när de föreslog att man skulle låta narkotikahundar sniffa i och runt elevernas klädskåp, för att på det viset avslöja vilka av dem som använder narkotika. Jag pratade med en narkotikapolis, tillika hundförare som ratade detta förslag eftersom man kan lägga spår som utsätter hundarnas luktsinnen för negativa dofter så till den milda grad att de riskerar att behöva tas ur tjänst. Ponera att en drogförsäljare med narkotika i fickorna ser att knarkhundar äntrar skolans område. Kanske i ren desperation för att slippa åka fast så försöker han gömma undan sitt parti i något ”säkert” område, där obehöriga kan komma i kontakt med detta. I närheten av skolan finns det kanske ett dagis eller andra verksamheter där små barn rör sig fritt. Eller om den drogpåverkade ”tvingar” den som står närmast honom i skolkorridoren att ”ta på sig partiet” under hot om repressalier som kan få förödande konsekvenser.

Då har vi plötsligt ett oskyldigt offer. Men vem tror honom, när han inte vågar knysta ett ljud på grund a vden hotbild som målats upp om han skulle ”tjalla” och skulle få för sig att säga sanningen. Många har blivit misshandlade eller knivhuggna för mindre i denna råa miljö som omger oss och våra barn.

Med stöd av EU-domstolen så är det min absoluta övertygelse att man bör drogtestar barn UNDER 15 år om misstanke om missbruk finns! Elever och skolpersonal skall inte behöva leva i skräck på sina arbetsplatser. Följande rader skall gälla i skolans värld och skall vara en ledstjärna i kampen mot narkotika i barnens miljö och skapa den trygghet och harmoni som vi idag, tyvärr, saknar i skolorna.

EU-domstolen slog fast redan 2005 följande:

”Det är inte en kränkning av de mänskliga rättigheterna att genomföra alkohol- och drogtester.

När det gäller de mänskliga rättigheterna så väger intresset av att slippa utsättas för effekterna av andras drogmissbruk tyngre än dessa personers rätt att få ha sitt missbruk i fred”!

Det är vi vuxna som gemensamt skall fostra våra barn och se till att de får leva ett liv utan de frestelser som omger dem i form av ”falska profeter” som vill legalisera hasch och marijuana, de som vill legitimera ett missbruk genom att uppmuntra sprutbytesprogrammet och de som förlitar sig på att Subutex och Metadon är den nödvändiga medicin som en heroinist är i behov av, konstant!

Till sist, denna återkommande fråga som jag ställer i debatten: Vad är den personliga integriteten värd två meter under jord? 

Peter Brych
Droginformatör och ledamot i Utbildning- och Kulturberedningen – Härryda kommun