Ta en del historia. Tillsätt filosofi, mytologi och rejäla bitar samhälls- och religionskritik. Plus en anselig mängd personkult. Krydda med lovsång till barnet, konsten, resandet och, framförallt – kvinnan. Lägg allt i en rymlig gryta från arabiska halvön och detta koka över en fantasins eld, lika het som erotikens innersta kärna.
Resultat: De sanna och De falska, Torbjörn Säfves senaste bok. En romansoppa med välbekant smak. Romanen har två berättarröster och tre huvudscener. Och tidslinjen går från tidigt 600-tal till dito 700-tal.

I nutidens islamofobiska kontext önskar man att Säfves bok trots allt får många läsare. Man får lära sig att Mohammeds uppebarelser blev en religion som i sin samtid var en frihetsideologi för åtskilliga förtrampade i Mekka och Medina. Inte minst för de mest hunsade, kvinnorna. Men också att motståndet mot den nya läran var stark. Traditionens herrar ville inte vara med, om man så säger.
Säfve är normalt en metaforernas mästare, men i berättelsen om Mohammed slår det över och blir... ja lite löjligt.

Profeten dyrkar – förstås! – kvinnor och framställs nästan som ofelbar. Ändå skriver Säfve, i polemik till synen på Jesus: ”Mohammed hade den klara fördelen att han var helt mänsklig”. Ok, men berätta det då!
Jag hade också gärna velat följa med och se vad som hände religionen när ”allt raserades” och ”muskler ersatte hjärnan”.
Visst skriver Säfve om kampen om kalifatet, Mohammeds efterföljare, och ”hopsamlandet av Koranen till en lagbok”, men han gör halt för tidigt och lämnar en med huvudet fullt av frågor.
”Flykten från Medina markerade en ny tideräkning för mina föräldar”, säger berättaren, vars far varit lärjunge och vittne till den nya religionens framväxt. Det bär iväg till Egypten, Addis Abeba, Mogadishu, Mombasa, Indonesien, och sedan, Europa.
Romanen blir en litterär roadmovie med täta stopp i myter och skiftande skapelseberättelser. Men det finns också stunder att sätta pannan i djupa veck och fundera över människans dårskap. Dock inte utan insiktsfull ödmjukhet.
Torbjörn Säfve, ”kärlekens dåre” och roare av Allah, borde dock hitta nya spår i sitt författarskap. Att bara byta geografiska platser för att i romanform framföra sitt livsfilosofiska mantra, roar inte i längden.