Jag är inte unik i den bemärkelsen att jag skulle vara ensam om att ha blivit utmanövrerad från arbetsmarknaden. Jag blev förtidspensionär mot min vilja! Efter en skada, som inte godkändes som arbetsskada, och ett bedrägligt beteende från arbetsgivaren godtog jag ett avgångsvederlag, som alltså byggde på felaktiga grunder.

Flera år senare fick jag reda på hur det egentligen förhöll sig med min rätt till arbete. Men som sagt, jag manövrerades ut från arbetsmarknaden.

När försäkringskassan räknade ut min pension blev jag förvånad över hur liten den ”allmosa” var som jag skulle leva på. Jag ifrågasatte detta och fick mig ett skratt serverat rätt upp i ansiktet. Svaret blev: ”Skyll dig själv när du hade ett så dåligt betalt arbete”!


Flera år senare fick jag av en händelse reda på att min arbetsgivare hade gått bakom ryggen på mig. När jag tog kontakt med min fackförening menade de att mitt ärende var preskriberat. Jag godtog inte den avspisningen och påpekade att ett ärende som inte gått rätt tillväga, som byggts upp på lögner och där hanteringen stred mot givna regler och lagar, kan inte preskriberas.

Under de senaste sju åtta åren har jag skrivit till facket för att begära hjälp med att en gång för alla riva upp denna dolda uppsägning. De har konsekvent struntat i att svara.

Tanken har slagit mig, att om facket lagt lika mycket energi i mitt ärende som de gjorde mot salladsbaren i Göteborg, då hade jag haft mitt arbete kvar.

Nu när jag har denna ”allmosa”, som jag får varje månad från försäkringskassan, så har jag hamnat i ett skruvstäd och det lär inte bli någon ljusning inom en överskådlig framtid. Jag nyttjar inte nikotin, droger eller alkohol och semesterresorna går till grannkommunen eller kanske en avstickare till min åldriga mor.


Akuta tandläkarbesök har skapat en bra bunt med obetalda kvitton och krav från inkassobyråer. Avbetalningsplaner är det som gäller och existensminimum är något jag önskar att jag kunde nå upp till. Min stora skräck är att jag skall hamna i en sådan ekonomisk svacka att jag blir tvungen att lämna min bostad eller att jag får flytta in i min gamla miljöfientliga bil.

Att hamna i ekonomiska svårigheter eller att leva fattigt i vårt rika, blomstrande land är förkastligt och man behandlas värre än lort.

Tänk om jag, som en annan far jag hörde talas om häromdagen, skulle vilja gå i borgen för min dotter, så hon kan få hyra en bostad. Han fick avslag med motiveringen att han skull tjäna minst 40 000 kronor i månaden för att komma på fråga. Ja, då hade min dotter fått söka hjälp någon annanstans. Denna fantasisumma tjänar inte ens två vuxna i samma hushåll ihop tillsammans, åtminstone inte i vårt!

Om man som förtidspensionär skulle försöka tjäna ihop lite extra utöver en omänskligt låg pension, så får man tjäna en åttondel av den summa man hade som lön när man arbetade sist. I mitt fall så skulle de bli 15 000:- i extralön minus skatt, per år. Skrota denna orättvisa åttondel, den är inte gångbar i dagens verklighet. Gör i stället om systemet så att den som orkar och vill arbeta vid sidan om får göra det, så länge som han eller hon bara betalar skatt.

Skall endast de högavlönade ha ensamrätt på denna orättvisa bonus? Ska någon som haft en inkomst på 1, 2 miljoner per år då dels få en hög pension som förtidspensionär och dessutom kunnatjäna 150 000 kronor extra? Då är det inte svårt att räkna ut skillnaden med en ”lön att leva på” och en ”allmosa som man inte kan leva på”!


Jag tycker inte att någon har rätt att straffa mig för att jag har arbetat sönder min kropp på min arbetsplats. Mina behov och omkostnader är inte mindre än någon annans.

Ännu värre blir det nu när bensinskatten chockhöjs! Att som politiker med en månadslön på 138 000 gå ut och säga att vi alla måste hjälpa till med att värna om miljön och att vi alla måste vara beredda att betala dessa höjningar, kan bara få mig till att skrika till och säga: Det hade gått, mycket enkelt och med glädje, om vi alla hade haft samma inkomster. Maud Olofsson skulle nog utan problem kunna betala 500 kronor per liter för bensinen och ändå leva ett liv i oändlig lyx.

Ge dem som är i behov av sitt fordon och tjänar under 200 000 kronor om året en bensincheck på minst 4 000 kronor per månad. Bilen är ingen lyx för mig utan en nödvändighet. Den fungerar som mina ben. Och vem är idag beredd att anställa en som är 50+, som har gått igen tre stycken helvetiska cancerresor och där sjukdomen när som helst kan blossa upp igen? Jag har polyneuropati, diabetes 2 och hepatit C.


Hallå alliansen, jag vill arbeta! Ge mig ett arbete så att jag kan leva och betala mina löpande räkningar. Jag vill slippa göra upp avbetalningsplaner på det som är livsnödvändigt: läkarvård, mediciner och mat!



Peter Brych

är förtidspensionerad och satt i skuld och kommer därmed aldrig att bli fri.