Kaniner vill ha sina skjut men inte av jägaren!
De är söta, gulliga och mjuka. De har egentligen egenskaper som många människor skulle önska. Men något vi alla har gemensamt är att vi har ett egenvärde, eller åtminstone borde vi ha det. För det krävs ökad tolerans, förståelse för andra arter och kanske för vår egen också? Törs du ifrågasätta dig själv och dina fördomar? Törs du ifrågasätta ett
odemokratiskt beslut som tagits ur luften?
Utan att koppla in ämneskunniga och utan lyssna på befolkningen (80 % av Aftonbladets läsare är mot avskjutning), har Stockholms stad bestämt att alla kaniner i staden ska utrotas p g a att de förstör växterna i stadens parker för ett till synes varierande belopp (olika siffror har presenterats). Efter att ha dödat tusentals kaniner med flera slags metoder, menar Magnus Björkman, gatuplanerare i Östermalms
stadsdelsförvaltning att ”Man måste ta ett större krafttag, verkligen, och trycka ned beståndet till noll”(SvD 30/7 ). Ett mer kortsiktigt och dumdristigt beslut får man leta efter!
Nej, i stället är vi tvungna att lösa situationen på lång sikt. Vi behöver gå tillbaka till grundproblemet och fråga oss: Hur hamnade alla dessa kaniner i Stockholms parker? I Aftonbladet den 24/10 2006 avslöjades det att en privatperson på 80-talet släppt ut sina tamkaniner i Huvudsta. Hur kan det vara tillåtet att öppna sitt hem för någon och sedan kasta ut denne när man tröttnat på honom/henne? Skulle vi göra på samma sätt om vi någongång kände något liknande för våra barn, vår sambo eller våra vänner? Jag hoppas inte det!
Jonas Walhström, Skansen, anser att ”kaninerna inte hör hemma här” utan att det rör sig om en icke inhemsk ras och att de därför ska avlivas. Oavsett ursprung har vi ett gemensamt ansvar för kaninernas överlevnad och välbefinnande! Något annat vore ren artdiskriminering!
Varje dag kränks kaniners egenvärde i djurförsök, på zoo, på cirkusar, i pälsfabriker, i slakterier, i människors hem och i Stockholms parker. Det är inte förrän nu som Stockholms invånare får inblick i de förvildade kaninernas vardag och deras kamp för överlevnad. Stadsdelsförvaltningarna försvarar nu de växter som de planterat i parkerna istället för att ta ansvar för kaninernas spridning och förökning. I och med att inga förebyggande åtgärder sattes in under de senaste decennierna, har tamkaniner kunnat förvilda sig, föröka sig och sprida sig runt om i Stockholms parker. Som en naturlig följd är parkerna i dag deras hem.
Vad kan vi göra för att den här situationen inte ska förvärras? En hållbar lösning förutsätter ett ansvar för alla arter och vår gemensamma natur och åtgärder måste vidtas på flera områden. Vad måste
stadsdelsförvaltningarna göra? De måste dra lärdom av andra nationers metoder för att lösa likartade situationer. I Helsingfors, där situationen är likartad, har man bildat en grupp som fått i uppdrag att ta fram olika metoder för att minska kaninernas påverkan på växterna. Man har nu lagt fram förslag om hormonpreparat (p-piller) och repellerande luktmedel, det senare används även i USA och England. Vilka metoder förutom avlivning har prövats i Stockholm?
Vad måste regeringen och Jordbruksverket göra? För att redan tämjda djur inte ska kunna kastas ut vind för våg måste Sverige ha en fungerande lag om id-märkning av alla djur som föds i syfte att säljas eller ges bort. För det första krävs det då att "ägaren" (djuraffären eller privatpersonen) registrerar den nye familjemedlemmen så fort som möjligt. För det andra krävs att den första "ägaren" efter en viss tid kontrollerar var individen bor och hur den mår. Detta innebär att endast de som klarar av att ta hand om ett djur utifrån dess behov har rätt att sälja eller köpa dessa. Då först kan människor lära sig att ta ansvar för sina handlingar gentemot andra arter! Då först kan människor lära sig att andra arter också är kännande individer med egna behov och intressen!
"Vilda Kaniners Värn i Stockholm", finns inom kort på: www.stoppakaninutrotningen.nu
genom Anna Johannesson
