Jag behöver inte betona att sevdalinkan är typiskt bosnisk, då det helt enkelt inte finns något annat som liknar den. Definitionen för sevdalinka är enligt den framstående dragspelaren Omer Pobric: ”en bosnisk, storstads-kärleksballad, där ”bosnisk” står för det geografiska, ”storstads” för det urbana och ”kärleks” för det innehållsrika temat” . Detta stämmer i stort sett bra förutom att det här med ”storstads” har försvunnit med tiden, speciellt med nya tekniska möjligheter att sända i radio, grammofon och TV. På så sätt har sevdalinkan helt enkelt utvecklats till en bosnisk kärleksballad i folkmusikstappning.

Det bosniska ordet ”sevdah” eller verbet ”sevdisati” betecknar en låtsasvärld där själen befinner sig, själen - som känner, gläds och formar mosaiken som ger livet dess mening och ljuvlighet. I sevdalinka beskrivs våra sinnens första skälvningar, våra första smekningar och första tystnader i mörkret. När människan räcker åt sig själv – ty man är aldrig ensam – är man i ”sevdah”. Vid sidan om denna individuella själsliga upplevelse av melodin och balladens ord och även sig själv finns det även en social, samhällelig dimension. Här skapas en gräns mellan sångaren och lyssnaren, när alla andra runtomkring börjar sjunga med. Som det på bosniska heter ”sevdisu”.

Sevdalinka kan även definieras som nirvana, en aura som omringar människan. Den är av en osynlig form och kan inte ses, om man bortser från att man faktiskt kan se hur sångaren beter sig när han sjunger och vilka ansiktsuttryck det kan finnas både hos sångaren och hos publiken. I människosjälen söker den känslor, den letar fram små korn och formar en mosaik som genomsyras av våra sinnen. Denna mosaik hyllar livets ögonblick eller just ögonblickets liv och ger mening åt både livet och människans existens. ”Sevdah” är helt enkelt ett själsligt tillstånd som fulländar rytmen och sjunger rytmens musik samt skapar en harmoni av belåtenhet, harmonin som hyllar vår egen existens och förenar den med harmonin till våra kära och inte sällan för länge sedan tappade själar.

Den bosniska bogumilkulturen med sina gravstenar uppstod redan under stenåldern. Den kroatiska författaren Miroslav Krleza har utnämnt dem till det enda kulturella monumentet i Europa. ”Ingen har någonsin sett en bosnier sitta på huk vid en gravsten, vara någons slav”, skriver författaren Krleza har sagt om bogumilerna. På samma sätt kan man säga om sevdalinka att ”ingen har någonsin hört en sevdalinka fylld med hat eller förnedringar och utan hyllningar för människoexistensens ljuvlighet och själva människan.” Här kan man göra en ovanlig men inte helt slumpmässig koppling mellan dessa  två bosniska fenomen, de kulturella gravstenarna och sevdalinka. Både den ena och den andra men även den tredje, den bosniska pyramiden, är en följd av en själslighet inom ett och samma område. Det är en hyllning till livet och all dess glädje. ”Om jag bara kunde resa mig upp från denna grav hade varje dag varit ett helt liv.” Detta kan vi läsa på en gravsten, inristat för länge sedan, men även i varenda sevdalinka som av sig själv hyllar vardagen som en livs period, som om den vore den enda, den sista.

Sevdalinka bär även gamla historiska spår av det förfärliga slag, då främlingar kom med våld och fördärvade Bosnien, dödade det bosniska folket, tog med sig bosniska ungdomar till andras krig, ville förinta området och dess religioner, kulturer och språk. Bosnierna kunde inte försvara sig mot den våldsamma fienden och bevara sin egen bogumilreligion som alltid utövats på sitt eget språk. När de blev tvungna att anamma de andras religion på de arabiska språket (även om Hamze Orlovic och hamzavija fanns), försökte de bevara sin bosniska själ just genom. Så upppstod sevdalinkan som  muntlig litteratur och folkkonst på egna språket. I redan då gamla stadsmiljöer, där ett staket skapade en världsdel för sig själv, blev sevdalinkan en symbol för motståndet mot det arabiska och för det bevarandet av det egna bosniska språket.

Sevdalinka var även ett sätt att kommunicera. Ett sätt att uttrycka sina önskningar, lärdomar och meddelanden på. Likt trubadurer sjöng männen på gatorna eller bakom sina staket för att flörta, locka, lära ut eller bara uttrycka sina känslor. I en känd sång sjöng man: ”Kom älskling och flörta med mig”. I sången fanns även en tvåstämmig kör och element för att lära ut och locka med kärlek: ”Hur ska vi göra när vi inte vet hur, jag lär dig, sätt dig här mittemot mig och blinka med ett öga mot mig”.

Språkmässigt sett uppkommer sevdalinka i sex olika varianter. Man hittar en variant med tretton stavelser eller elva, den symmetriskt lyriska med tio stavelser, de sällsynta asymmetriska åttastavelseversionen. Vanligast är en versrad en symmetrisk åttastavelse eller en asymmetrisk episk tiostavelse.

Med sevdalinka uttrycks verkligheten genom tonernas filosofi och emotionella suckar. Sevdalinka befinner sig därför utanför de europeiska musikkonventionerna. Medan den så kallade västerländska musiken anpassas till ”pragmatiska” eller ”absolut musikaliska” normer är sevdalinka en sång om själens snyftningar, livets ström som förenar allting, där musiken behandlas som ett uttryckssätt. Sevdalinkan förvandlar även själva livet till musik, till en harmoni som i sin tur förenas med pulseringsharmonin hos både mikro och makro-kosmosen.

Därmed är sevdalinka ett sätt att beskriva själen och själsligheten både i landet Bosnien och hos var och en bosnier, oavsett vilken socialgrupp de än tillhör.