På de platser, där man hittar brytvärd uranmalm, vill företagen förstås bryta uran. Det är ju numera lönsamt, eftersom stor efterfrågan har lett till ett högt pris på den metallen.

Men för prospekteringen och i synnerhet för själva brytningen fordras stora ingrepp i naturen: skogar skall sågas ned, vägar skall byggas, kraftledningar behövs och stora utrymmen måste  reserveras för avfallet från den lågvärda uranmalmen.


De radioaktiva uranisotoperna har ju haft sina sönderfall redan nere i berget, där strålningen emellertid knappt har haft några konsekvenser för livet på jordytan. Men när uranet kommer upp och skall bearbetas till kärnbränsle, blir miljön under enorma tider farlig för allt liv. Många radioaktiva isotoper av olika grundämnen, som successivt bildas ur uranisotoperna, utsänder alfa- och betastrålning som drabbar människor och djur under ofattbart många generationer. De enorma avfallshögarna skulle naturligtvis hållas isolerade från allt liv i årtusenden.

I Sverige bröt man uran redan före 1950. Det skedde då på hemlig ort (”någonstans i Sverige” som det hette). På Billingen i Västergötland bröt man uran under åren 1958-1965. Men den brytningen var väl inte lönsam, i varje fall om man inte lät kärnreaktorerna även producera plutonium för vapenändamål.

Vi har ju i stället fått uran från gruvor ibland annat Kanada, Australien och Namibia, där indianer, aboriginer och afrikaner fått sin hälsa och livsmiljö förstörda.

Numera vet vi tillräckligt om kärnkraftens nackdelar, för att i skall inse att Sverige och andra länder skall avveckla kärnkraften och övergå till mindre miljöbelastande energikällor och öka energieffektiviteten. Arbetstillfälen måste ordnas på sådant sätt, att människor inte utsätts för den farliga miljön i och kring urangruvor.

Alltså: Inga nya urangruvor!