När någon på fullt allvar påstår att sjukvården som vi har i dag, och som är till för alla oavsett plånbokens storlek, är ett ”tokeri” eller att hyresrätten som boendeform, skapad för att ge tak över huvudet till alla och framförallt till just de som har det sämst ekonomiskt ställt, också skulle vara ett ”tokeri”, då har man helt och hållet gått över gränsen som skiljer det som är rationellt från det vansinniga tänkandet.   
Med ena handen på hjärtat och den andra på min datormus måste jag vara ärlig och erkänna att åtminstone hos mig har IT-samhället redan lyckats odla sina fördomar. Ty varje gång jag läser en artikel i någon tidning kollar jag omedelbart skribentens e-post adress för att bedöma dennes trovärdighet. Och självklart har Yahoo- och Hotmailsignerade artiklar, i min föreställningsvärld av vad som är värt att läsa, lägsta prioritet.  
Utrustad då med alla dessa fördomar läste jag för inte länge sedan sittande på toalettstolen, mitt eget lilla läs- och åsiktsskapandes altare, en artikel på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken ”Kolumn” undertecknad av en viss Thomas Gür, företagare och fri skribent med en hotmail adress, att ”Regeringen Reinfeldt har satt stopp för åtskilliga tokerier.” Hos mig har de satt stopp på magen, tänker jag och läser vidare medan jag byter ställning och känner att någonting är på gång. Förutom min magvärk då förstås!

Och vilka är dessa ”tokerier” undrar jag? Det ville jag veta trots att jag misstänkte att det skulle lukta gammal ost. Och visst gjorde det!   Tokighet nummer ett enligt Gür är lagen om förbud mot privata, vinstdrivande sjukhus. Och tokeri nummer två den som hindrar offentligt ägda hyresfastigheter att ombildas till bostadsrätter.
Och som om inte det skulle vara tillräckligt beklagar Gür att ”regeringen Reinfeldts svagaste sida i detta perspektiv är att den inte har någon reform som vidgar medborgarnas frihetliga sfär visavi det offentliga…” Maken till värre reaktionär måste man leta efter! Men visst. I dagens läge börjar alla dessa obskyra ”skribenter” att dyka upp som svampar i skogen. Eller för att hänga med i tiden, som anonyma hotmail-användare i cyberrymden.  
De aktuella lagarna är helt enkel till för att garantera att den svenska välfärden ska fungera och ge trygghet till alla. Men det är kanske just det som spökar i Gürs skalle.
Att den ”offentliga makten” som han uttrycker det, bryr sig om sina medborgares rätt att ha ett bra och värdigt liv utan att behöva köpa det! Uppmuntrade av Reinfeldts aggressiva politik för Kapitalet och dess mest märkbara uttryck, privatiseringen, vågar sig nu reaktionärer av alla slag ut lite överallt och inte minst där de är som mest välkomna, i tidningar som Svenska Dagbladet till exempel.  

Den svenska högerregeringen har bråttom i sin strävan att demontera den välfärd som folket byggt upp efter andra världskriget. Och de vill demolera den från grunden och oåterkalleligt. Men varför så bråttom kan man fråga sig? Åtminstone jag hittar bara ett troligt svar, nämligen att kapitalets makt och finansens herrar kör en medveten strategi som går ut på att privatisera så mycket som möjligt under deras första år i makten, med den inte så verklighetsfrämmande förhoppningen om att allt som de raderar av välfärdens självklara medborgerliga rättigheter ska falla i tidens glömska.  
Oppositionen, och vi alla för den delen, måste då se som vår uppgift att hålla varenda impopulär åtgärd högeralliansen genomför vid liv genom aktiva ”kom ihåg”-kampanjer på alla nivåer.
Då kan man också argumentera nästa mandatperiod när sossarna tar tillbaka makten. För det värsta är inte att högerregeringar lagstiftar och styr så att det gynnar kapitalet, utan att när socialdemokrater sitter i regering i tio, tolv år gör de inte ett dugg för att återuppbygga det som har monteras ner av finansherrarna. Ibland har jag den kusliga känslan av att sossarna medvetet lämnar makten i cyklisk form för att låta högern i Sverige göra det smutsiga jobbet som de själva inte kan göra av ideologiska skäl.  
Det är nog bättre att spola bort hela skiten, tänker jag och mycket omsorgsfull torkar jag både baken och tankarna och skyndar mig till bussen som går om bara några minuter.   Carpe diem!