Kommentar: Upproret i Turkiet: Den antikapitalistiska kampens andra sida | Fria.Nu
  • Taksimtorget och Geziparken är en plats med en rik tradition av revolt och protest. Områdets försvarare har kämpat länge för att förhindra stadens förvandling till en kapitalistisk lekplats byggt över det offentliga rummet, skriver Ali Bektas.
Fria Tidningen

Kommentar: Upproret i Turkiet: Den antikapitalistiska kampens andra sida

KOMMENTAR Under upproret i Turkiet har den antiauktoritära vänstern, kurdiska aktivister och turkiska nationalister enats i en gemensam kamp mot en alltmer auktoritär regering. Ali Bektas frågar sig vad som händer när tårgasen har lagt sig – kan en ny folklig rörelse växa fram och utmana den nyliberala islamismen? 

Det ser ut som att världen gått in i åtstramningskravallernas epok. Sedan bröt Istanbul ut.

Vi bör inte missta oss. Istanbul kan inte klumpas ihop med Aten, Barcelona, Lissabon eller New York. Det som händer i Turkiet är inte ett uppror mot nedskärningspolitik, utan ett uppror mot utveckling. Det är en gatustrid för städer som tillhör människorna och inte kapitalet. Det är motstånd mot en auktoritär regim som gått stärkt ur en ekonomisk boom.

På gatorna i Istanbul strålar Turkiets lilla men växande anti-auktoritära vänster samman med segment av den urbana befolkningen som förblivit lojala med de kemalistiska idéerna om modernism, sekularism och nationalism.

Med det sagt är situationen i Turkiet extremt komplex, och kräver en förståelse av flera olika politiska trender det senaste årtiondet.

Taksim

Som de flesta redan vet har upproret sitt ursprung i den förslagna utvecklingen av en park nära Taksimtorget, i hjärtat av Istanbul. Exploateringen av Geziparken är bara en del i ett massivt projekt för urban förnyelse som premiärminister Tayyip Erdogan lanserat för staden och hela landet. Det inkluderar gentrifiering av stadens fattigaste delar, en tredje bro mellan de två kontinenter som Istanbul sträcker sig över och en massiv plan – som kallats för Erdogans ”galna projekt” – för att öppna en tredje kanal mellan Svarta havet och Marmarasjön för att underlätta containerfrakt. Taksimområdet är den plats där flera av utvecklingsprojekten äger rum och samtidigt en plats med en rik tradition av revolt och protest.

Den 1 maj 1977 fyllde en halv miljon arbetare och revolutionärer Taksimtorget för en av de största demonstrationerna hittills. Den kom sex år efter en blodig kupp, där tre studentrevolutionärer utpekades som statens fiender och hängdes efter en militärtribunal. 34 personer dödades den dagen, av vad som tros ha varit paramilitärer på de omgivande hustaken och i den efterföljande paniken. Det tragiska minnet av den massakern har Taksim burit på sedan dess.

De kravaller som ägt rum under de flesta första maj de senaste sju åren har alla handlat om att demonstranter försökt nå Taksimtorget. Den första sammandrabbningen ägde rum 2007 när den turkiska vänstern ville uppmärksamma massakerns 30-årsdag. Staten förhindrade det och militanta aktivister slog tillbaka med molotovcocktails och stenar. Situationen förblev densamma fram till 2011, när regeringen backade och lämnade torget till vänstern för en dag.

Men saker har hänt sedan dess. Erdogans AKP-regering har introducerat sitt massiva förnyelseprojekt för Istanbul som också inkluderar en förvandling av torget. Under förevändningen att skapa en zon för fotgängare har regeringen antagit planer för att riva stora delar av Taksim för att ersätta dem med shoppingcentra. Och slaget om rätten att demonstrera på Taksimtorget återupptogs i år när regeringen använde byggnadsarbetet på torget som en ursäkt för att förbjuda protesterna.

Geziparken, som stått i fokus för det pågående upproret, ska enligt planerna ersättas med en replika av ett osmanskt fort, som ska användas för kommersiella syften. Det är knappast en slump, med tanke på AKP-regeringens rötter i politisk islam, att det ursprunliga fortet var platsen för ett viktigt muslimskt uppror 1909. Detsamma gäller beslutet att namnge den tredje bron efter Sultan Yavuz Selim, ökänd för massmorden mot Anatoliens alevitiska befolkning.

Geziparkens försvarare har kämpat länge. Utöver stora fackföreningar kommer många av dem från den relativt nya vänstern, vars unga generationer anammat mer anti-auktoritära och ekologiska tendenser, med ett fokus på ”rätten till staden”. De samlas under plattformen Taksim Solidarity Platform, som vill förhindra stadens förvandling till en kapitalistisk lekplats byggt över det offentliga rummet.

Men kampen för Geziparken hamnade inte i allmänhetens medvetande förrän polisen attackerade parken två dagar i rad den 29 och 30 maj. Vrede över polisbrutaliteten var den tändande gnista som förvandlade kampen till ett landsomfattande uppror mot regeringen.

Nyliberal islam

Det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, bör förstås mot bakgrund av det föränderliga politiska landskapet i Mellanöstern. De har starka rötter i politisk islam och verkar inom traditionen av partier från 90-talet som trycktes ned av militären – Erdogan själv har tidigare suttit fängslad. Erdogans ”neo-osmanska projekt” syftar till att åter göra Turkiet till Mellanösterns och Nordafrikas ekonomiska och politiska maktcentrum, vilket är bakgrunden till Erdogans politiska spel i Syrien och Libyen.

Till skillnad från de flesta länder i väst har Turkiet upplevt en massiv ekonomisk boom, med tillväxt på nästan 10 procent, de senaste åren. Även om utrikeshandeln visar underskott, den verkliga arbetslösheten är hög och offentlig egendom säljs ut i massiv skala så har Turkiet skyddats från den ekonomiska krisen – ett faktum som den turkiska regeringen rider högt på. Detta är vad som verkligen skiljer ut revolten i Istanbul.

Det här är en revolt mot utveckling under högkonjunktur, mot destruktiva urbana förnyelseprojekt och hyper-modernisering av städer. Upproret i Istanbul illustrerar den motsatta polen i den pågående striden mot kapitalismen, och kompletterar de senaste årens kamp mot nedskärningar.

Turkiet var en av de främsta måltavlorna för nyliberal omstrukturering på 1980-talet, när massiva privatiseringar genomfördes av fabriker, gruvor och infrastruktur. AKP-regeringen tog den nyliberala regimen in i 2000-talet, iklädd en islamisk populism. Den turkiska modellen har av västmakterna lyfts fram som en möjlig väg ut ur den arabiska vårens uppror. Tack vare de som kämpat på Turkiets gator de senaste dagarna är den nyliberala islamistiska modellen nu allvarligt ifrågasatt.

Erdogan och den kurdiska kampen

Erdogans regim har mött flera hot, inte minst från en kader av generaler och intellektuella som ser sig själva som försvarare av Turkiets sekulära nationalstat och sänt allvarliga varningssignaler till Erdogan de senaste åren. Den viktigaste motreaktionen kom när Erdogan beordrade en polisoperation i flera städer mot dussintals militärer och offentliga personer som anklagades för att organisera en kupp mot regeringen.

De här polisoperationerna och brottsutredningarna, som ännu pågår, saknar motstycke i ett land som växt upp med en rad militärkupper. De möttes av protester runt om i Turkiet där folkmassor som upprördes av AKP:s uppgång försvarade det sekulära gamla gardet. Den utbredda närvaron av turkisk nationalism i det pågående upproret är en följd av de senaste årens så kallade ”flagg-demonstrationer” eller ”samlingar för republiken” som den nationalistiska mitten-vänstern har organiserat mot AKP-regeringen. I detta skede av upproret visar sig opportunismen hos den här politiska oppositionen, som försöker kontrollera vad som hittills varit ett genuint folkligt uppror.

Varje analys av upproret måste också beakta relationen med den kurdiska befrielserörelsen. Den turkiska politikens mittpunkt de senaste två årtiondena har utan tvekan varit det kurdiska gerillakriget för autonomi, som inleddes av PKK 1978. De senaste månaderna har Erdogan förhandlat fram ett fredsavtal med PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som suttit fängslad sedan 1999. Erdogan försöker positionera sig som ledaren som löste landets svåraste problem.

De senaste årens förnyade band mellan stora delar av den turkiska vänstern och den kurdiska rörelsen har blivit allt skörare på grund av förhandlingarna, eftersom många är misstänksamma mot hur fredsprocessen spelar in i Erdogans neo-ottomanska ambitioner. En av de största frågorna just nu är därför hur rörelsen på gatorna kommer att förhålla sig till den kurdiska kampen. Den absoluta majoriteten av de som inledde ockupationen av Geziparken är i full solidaritet med det kurdiska folket. Men massorna som har intagit gatorna med turkiska flaggor är en annan historia. I bästa fall är de kritiska mot Erdogan för att de använder fredsprocessen för att stärka sin makt – i värsta fall är de uppenbara rasister som ser kurderna som terrorister.

Trots denna fara är den senaste utvecklingen lovande. Vittnen talar om turkiska flaggor och flaggor med Öcalans porträtt sida vid sida, eller om blandningen av slagord som hyllar den turkiska nationella identiteten med sådana som betonar syskonbanden mellan olika etniciteter.

Smygande social konservatism

Upproret mot Erdogan får också näring av den smygande sociala konservatism som AKP använder för att odla sin egen bas. Den har visat sig på en rad olika sätt: begränsningar av möjligheten till abort och födelsekontroll, hårdare kontroll av internet och kommunikationer, restriktioner och skatter på alkohol och statlig sponsring av religiösa högtider. De här åtgärderna har mötts av protester av tusentals människor, på samma gator som det nuvarande upproret utspelar sig på.

Den centrala kopplingen mellan AKP:s konservativa kulturpolitik och dess nyliberala ekonomiska politik måste avslöjas, så att den kemalistiska medelklassen som deltar i upproret inser att de inte kan pressa tillbaka den kulturella konservatismen utan att utmana dess ekonomiska politik. Bara på detta sätt kan de vinna över de fattiga klasser som för närvarande är mer benägna att stödja AKP på kulturella grunder.

De första dagarna av det här upproret har varit helt spontana och bortom några politiska partiers kontroll. Alla mottsätningar, till exempel mellan den radikala vänstern och turkiska nationalister, sattes för tillfället åt sidan för att bekämpa polisen eller bygga barrikader för att håla Istanbuls torg och boulevarder. Det återstår att se om stora offentliga utrymmen som Geziparken och Taksimtorget blir en arena där dessa motsättningar förvandlas till revolutionär dialog för att bygga en ostoppbar rörelse i Turkiet.

Fakta: 

Ali Bektas är från Istanbul men bor numera i USA. Han deltog i de inledande protesterna vid Geziparken tidigare i år. Översättning av Per Björklund. En längre version av texten på engelska finns här.

Läs mer om Turkiet: 

Upprorets sommar är här

”Polisen tycker de har rätt att skada oss”

Annons

Rekommenderade artiklar

Mittenpolitik fällde vänstern

Arbeiderpartiet tappade regeringsmakten vid måndagens stortingsval i Norge. Högerns framgång stavas glidning mot mitten och en retorik som delvis är kopierat från svenska Moderaterna.

Fria Tidningen

Pinochets arv lever 40 år efter kuppen

I dag är det 40 år sedan militärkuppen i Chile. Fria har träffat Gustavo Ruz, som jobbade nära Salvador Allende innan kuppen och som än i dag kämpar mot kvarlevorna av diktaturen.

Fria Tidningen

Analys: Risk för regionalt bakslag

Militärkuppen i Egypten riskerar inte bara att störta landet ner i en fördjupad våldsspiral. Den kan också medföra ett bakslag för demokratiska krafter i hela regionen, skriver Per Björklund i en analys.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu