I skrivande stund är Istanbul under belägring. Stadens polisstyrka – den största i Europa – har med full kraft slagit ner kraft på fredliga ockupanter i Geziparken. Protesten började den 27 maj, till synes mot byggandet av ett köpcentrum över en park vid det centrala Taksimtorget. Men massiva folkliga rörelser som den här uppstår inte ur intet. Vanligen är de ett resultat av ett outtröttligt fotarbete av aktivister under en längre period. Så händer något. En en gnista antänder tändvätskan som obemärkt samlats vid allas fötter.

Protesterna började när ett 70-tal demonstranter under parollen "Rätten till staden" stoppade den planerade rivningen av delar av parken förra måndagen. Drygt ett dussin aktivister tillbringade natten på platsen. Dagen därpå återvände bulldozrarna igen och polis använde tårgas för att skingra ockupanterna i parken. Förstörelsen fortsatte tills parlamentsledamöter från det prokurdiska Freds- och demokratipartiet, BDP, och sekularistiska Republikanska Folkpartiet, CHP, ställde sig i vägen för bulldozrarna.

När antalet demonstranter växte blev polisens taktik mer brutal. I gryningen den 30 maj väcktes ockupanterna i parken av en tårgasattack. Samma sak upprepades nästa dag.

Istället för att blåsa över blev protesterna startskottet för en av de största mobiliseringarna i Turkiet på mycket länge. På lördagen strömmade tiotusentals mot det barrikaderade Taksimtorget och solidaritetsprotester spreds till andra städer, ofta som en reaktion på polisens brutalitet. Enligt Turkiet-specialisten Emma Sinclair-Webb på Human Rights Watch visade ”uppvisningen av extremt polisvåld” på regeringens djupa intolerans för rätten till fredliga protester.

Det faktum att demonstrationerna inte organiserats av något politiskt parti eller den kurdiska rörelsen har fått många att jämföra dem med Occupy Wall Street och andra liknande rörelser de senaste åren. Men protesten i Geziparken är bara den senaste manifestationen av en rörelse som tagit form under lång tid, och riktar sig mot en större plan för att omvandla Taksim-torget till ett mer bilvänligt, turistanpassat och sterilt centrum.

Taksim-torget är Istanbuls själ och hjärta. För stadens invånare är det logiskt att revolutionen, den dag den kommer till Turkiet, ska börja här. Här hålls regelbundet protester kring alla möjliga frågor: HBT-rättigheter, erkännande av det armeniska folkmordet, den kurdiska konflikten, avskaffande av den allmänna värnplikten, ekonomiska frågor och mycket mer. Men på det nya Taksim kommer fotgängarna trängas undan till förmån för biltunnlar, vilket gör platsen mindre lämplig för protester och stora folksamlingar.

Planen för Taksim är en del i den nyliberala vändning som det styrande Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, är en central del av. Historiska kvarter i Istanbuls stadskärna, som brukade hysa fattiga, immigranter, kurder och romer, går igenom en så kallad "urban förnyelse", som innebär att den arbetarklass som kan skrämma bort turister avlägsnas. Tanken är att denna nya, förbättrade stadskärna ska locka utländska investeringar till Istanbul, som ska utvecklas till en finansiell och kulturell knutpunkt mellan Europa och Mellanöstern.

En del medier har kopplat protesterna i Geziparken till AKP:s nyligen införda restriktioner mot försäljning av allkohol. På så sätt försöker man framställa dem som en konflikt mellan premiärminister Erdogans islamism och landets sekulära traditioner. Det sekularistiska Republikanska Folkpartiet, CHP, har intagit samma ståndpunkt och framställt upproret som ett kulturkrig mellan den sekulära ungdomen och den äldre islamistiska generationen.

Men även om många demonstranter utan tvekan är ståndaktiga sekularister som drivs av motvilja mot AKP:s sociala konservatism, så finns det inga indikationer på att detta är vad som i slutändan fick tusentals människor ut på gatorna. Faktum är att när CHP-ledaren Kemal Kilicdaroglu kom till torget så överröstades han av sjungande demonstranter.

När protesterna sprider sig och får en alltmer regeringskritisk ton är det dock troligt att det allmänna missnöjet med Erdogan tar över som rörelsens huvudsakliga budskap. Då lär också klyftan växa mellan de liberala sekularister som anslöt sig till protesterna den 31 maj, och de radikala demonstranter som startade dem från början.

Under vågen av uppror i arabvärlden förblev Turkiet skenbart stabilt. En del kommentatorer lyfte fram landet som en modell för arabländerna att följa. Kombinationen av en ”moderat” islamistisk regering med en ”sekulär” konstitution gjorde Nato-landet Turkiet till en attraktiv prototyp för det nya Mellanöstern, i många västerländska experters ögon. Men andra har varnat för att Turkiet, med sin pågående konflikt med den kurdiska minoriteten och en myriad av andra problem, i själva verket är en dålig förebild.

I dag kommer Turkiets interna motsättningar upp till ytan på ett sätt vi inte skådat på länge. Med ockupationen av Geziparken har en rörelse för Rätten till staden plötsligt detonerat. När den växer kommer sprickor att uppstå och protesternas innebörd bli lika omstridda som Taksim-torgets fysiska rum. Men för tillfället, från de massiva protesterna på Taksim-torget på 1 maj till de landsomfattande protesterna mindre än en månad senare, så verkar det som att upprorets sommar är här i Turkiet.