Revolten som vägrar dö | Fria.Nu
Fria Tidningen

Revolten som vägrar dö

Ett år efter upproret mot Bashar al-Assads regim sliter våldet sönder Syrien. Utan en politisk lösning kan landet vara på väg mot ett utdraget inbördeskrig. Men regimen vägrar göra eftergifter – och för oppositionen finns ingen återvändo.

I morgon uppmärksammar människor världen över årsdagen av den syriska revolutionen. Men det hopp om fredlig förändring som väcktes för ett år sedan har sedan länge drunknat i det upptrappade våldet. Under helgen gick regeringsstyrkor till offensiv mot staden Idlib i nordvästra Syrien, samtidigt som nya dödsoffer rapporterades i staden Homs, där regimen intagit rebellkontrollerade stadsdelar efter flera veckor av strider. Totalt har minst 8000 människor dödats sedan upprorets början, enligt FN.

Av den brutala verkligheten i Syrien är det bara fragment som når omvärlden, i form av berättelser fångade av det fåtal journalister som vågar rapportera från landet eller amatörfilmer som tagits av aktivister och sprids på nätet. Nästan dagligen laddas nya klipp upp som visar kaotiska strider mellan rebeller och regeringsstyrkor, till synes urskillningslös artilleribeskjutning av bostadsområden, granater som exploderar mitt i folksamlingar. Men också scener från fredliga demonstrationer i trånga gränder eller i skydd av nattens mörker.

– Det är färre som tror på fredlig förändring nu, men det finns en stor kreativitet bland aktivister i Syrien, säger Jaber Zain, talesperson för kommittén Stöd den syriska revolutionen.

– Eftersom det inte går att demonstrera i centrala Damaskus har man hittat andra sätt: Man har ställt upp stora högtalare på hustak som spelar revolutionära sånger tills säkerhetsstyrkorna kommer dit och förstör dem. Man har skickat upp ballonger med ordet “frihet” skrivit på dem, och knutit fast budskap som folk kan läsa när de ramlar ner. Några andra färgade fontäner mitt i stan med röd färg för att symbolisera allt blod som spills.

Det syriska upproret kom som en överraskning för Jaber Zain – vars familj flydde till Sverige efter Assads maktövertagande på 70-talet – liksom för de flesta av hans landsmän. I februari förra året försökte aktivister flera gånger planera demonstrationer, inspirerade av revolutionerna i Tunisien och Egypten. Men deras uppmaningar – som främst spreds via internet – fick ingen verklig effekt. Den första större demonstrationen ägde rum i staden Daraa den 15 mars, enligt den etablerade versionen efter att flera barn gripits av polisen för att ha klottrat regimkritiska slagord på sin skola. Det var först efter att flera demonstranter dödats av säkerhetsstyrkor i Daraa som protesterna spreds till andra städer, utan direkt samordning mellan de lokala aktivisterna.

– Protesterna spreds på grund av regimens misstag när de började skjuta ner folk i Daraa. De nätverk som växt fram sedan dess har bildats under revoltens gång, trots stora svårigheter. Man har hittat sätt att komma runt regimens internetcensur, och hålla kontakt med hjälp av satellittelefoner som smugglats in, säger Jaber Zain.

Slagord som från början riktade in sig på korruption och krav på politiska reformer blev gradvis mer radikala, i takt med att våldet trappades upp. Till slut handlade de om att regimen skulle falla eller presidenten hängas. Men grunden till missnöjet är de växande sociala problem som Syrien delar med många länder i regionen, menar Jaber Zain.

– 60 procent av befolkningen är under 30 år och även om du är välutbildad kan du inte se någon framtid efter studier och militärtjänst. Och du kan inte gifta dig, bilda familj och skaffa lägenhet om du inte har något jobb. Samtidigt ser du hur alla som är knutna till regimen berikar sig – men om du klagar kan du när som helst bli förnedrad eller dödad.

När de första rapporterna spreds om soldater som deserterat och bildat Fria syriska armén var en del oppositionella kritiska, eftersom de ville att upproret skulle förbli fredligt. Men Jaber Zain menar att den utvecklingen var svår att undvika.

– När regimen skjuter på dig i sju månader utan att omvärlden reagerar så är det oundvikligt att du till slut börjar försvara dig. Det här handlar om avhoppade soldater och vanliga människor som du och jag, utan militär träning och med mycket enkla vapen.

Med det upptrappade våldet har också debatten kring en eventuell utländsk intervention i Syrien tagit fart. Det exilbaserade Syriska nationella rådet har de senaste veckorna manat omvärlden att agera militärt eller stödja de syriska rebellerna med vapen och utrustning. Men förutom amerikanska politiker och debattörer på högerkanten och enstaka politiska ledare som emiren av Qatar är det få som öppet förespråkat en militär intervention.

Jaber Zain tvivlar på att någon av stormakterna vill att regimen ska falla snabbt.

– USA tvekar eftersom man, till skillnad från Egypten där man visste att militären skulle ta över efter Mubarak, inte har någon naturlig allierad i Syrien. Ingen av de internationella aktörerna vill att Syrien ska vara en stark spelare i regionen, och de vill inte se en positiv erfarenhet av demokrati eftersom det skulle stärka den arabiska våren. För USA:s del är det viktigt att inget får hota Israels säkerhet och dominans i regionen.

Regeringar i väst och i arabstater som Qatar och Saudiarabien riktade hård kritik mot Ryssland och Kina i januari, när de blockerade en resolution som fördömde den syriska regimens våld i FN:s säkerhetsråd. Men de får också själva kritik för sitt agerande. I en rapport publicerad den 5 mars skriver den Bryssel-baserade tankesmedjan International Crisis Group, ICG, att ”den internationella kakofonin” kring Syrien än så länge bara gjort saker värre. Att sunnimuslimska arabstater som Qatar och Saudiarabien – som själva stödde krossande av det folkliga upproret i Bahrain förra våren – gått i spetsen för kraven på Assad-regimens fall bidrar till att de religiösa spänningarna ökar i landet. Genom att sätta sina strategiska intressen framför allvarliga försök att få till en politisk lösning har samtliga internationella aktörer uppmuntrat regimen att hålla fast vid en strategi som i det långa loppet är “dömd att misslyckas” och leder till oppositionens totala militarisering. Slutresultatet kan bli ett fullskaligt inbördeskrig som i praktiken också blir ett krig via ombud mellan stormakterna – och i värsta fall början på en “farlig storbrand” i regionen.

När Wikileaks i februari publicerade tusentals läckta mejl från tankesmedjan Stratfor – som säljer ”geopolitiska analyser” baserade på källor med insyn i olika länders regeringar och militäretablissemang – uppmärksammades en rapport där höga rådgivare inom det amerikanska flygvapnet påstås bekräfta att USA-allierade stater redan i december hade specialstyrkor på marken i Syrien för ”spaning och träning av rebeller.” Många bedömare menar också att Qatar och andra arabstater troligen redan förser syriska rebeller med vapen och finansiering. Men när FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan besökte Syrien i lördags avrådde han från åtgärder som skulle leda till ytterligare militarisering av konflikten.

Kofi Annans utnämning till medlare i Syrien har mötts av försiktigt positiva reaktioner från såväl regimen och oppositionen. Men efter sitt två timmar långa möte med Annan i lördags upprepade Bashar al-Assad sin ståndpunkt att inga förhandlingar är möjliga så länge “terrorister” sprider kaos och förödelse i landet. Det exilbaserade Syriska nationella rådet, SNC, vägrar i sin tur att förhandla så länge Assad sitter kvar vid makten.

Jaber Zain menar att en förutsättning för en politisk lösning är att de internationella aktörerna först kommer överens. I bakgrunden pågår hela tiden en slags kohandel mellan de makter som har intressen i regionen – Europa, USA, Ryssland, Iran, Turkiet och vissa av arabländerna.

– Det är viktigt att inse att det internationella samfundet inte har någon superkur som man kan sätta in och så blir allt bra på tre dagar. Men man hade kunnat agera mycket snabbare för att sätta press på regimen. Det händer nu är att landet monteras ned, folk blir demoraliserade och desperata. Utan en politisk lösning där Bashar al-Assad lämnar över makten riskerar Syrien att sjunka ner i kaos.

Enligt den amerikanske journalisten Nir Rosen, som nyligen tillbringade två månader i Syrien, finns få tecken på att regimen är redo att genomföra verkliga politiska förändringar.

– Landets ledarskap är självsäkert, så de ser ingen anledning att förhandla. De tycks tro att slå länge de har stöd från Ryssland, Kina och Iran – och en del andra – så kan de fortsätta med obetydliga reformer och hålla tillbaka demonstrationerna, medan de bestraffar motsträviga städer som Homs, säger han i en intervju med al-Jazeera.

Eftersom den syriska regimen delvis baserat sin makt på att knyta minoriteter till staten – inte minst alawiterna som dominerar de högsta posterna inom militären och säkerhetsapparaten – finns en utbredd fruktan för hämndaktioner om Assad skulle lämna makten. Enligt Nir Rosen kan det i värsta fall leda till en utdragen konflikt där ingen sida kan uppnå en total seger. Han jämför med Irak där USA visserligen kunde koncentrera sina styrkor i ett område för att tillfälligt återta kontrollen, men bara genom att samtidigt ge rebellerna fritt spelrum i andra områden. Och för varje blodig offensiv växer stödet för det väpnade motståndet.

Jaber Zain fruktar att våldet också skapar en grogrund för religiös extremism.

– I Syrien är islam en del av kulturen. Folk fastar och går till moskén, men de är inga fanatiker. Men ju längre det här pågår desto fler kommer att vända sig till Gud eftersom de inte har något annat kvar att tro på. Ju fler massakrer som sker, desto större är risken att offren börjar hämnas. Det kan utvecklas till en intern konflikt som ingen kan stoppa, säger Jaber Zain.

Efter ett år av tilltagande våld och tusentals dödsoffer är det svårt att vara optimistisk kring utvecklingen i Syrien. Men Jaber Zain har ännu inte förlorat hoppet.

– Att regimen kommer att falla är nästan oundvikligt, det finns inte någon återvändo när folket väl har bestämt sig, säger han.

– Det som gör ont i hjärtat är att det kostar så många människoliv.

Fakta: 

Syriska upproret

2011

3 februari: Syriska aktivister manar till en ”dag av ilska” via upprop som sprids via sociala medier. Nästan ingen demonstranter ger sig ut på gatorna.

22 februari: En demonstration utanför Libyens ambassad i Damaskus, till stöd för upproret mot Gaddafis regim, bryts upp med våld av polisen.

15 mars: Demonstrationer äger rum i flera städer, bland annat i Daraa i sydvästra Syrien där flera demonstranter dödas.

24 mars: I ett första erkännande av proteströrelsen meddelar regimen att man ska överväga att lyfta de stränga undantagslagarna och tillåta politiska partier, men våldet fortsätter.

1 juli: Hundratusentals deltar i den största demonstrationen mot regimen hittills i staden Hama. Två dagar senare rullar stridsvagnar in i staden.

11 juli: Demonstranter attackerar USA:s och Frankrikes ambassader i Damaskus efter att ländernas ambassadörer besökt staden Hama och fördömt regimens våld.

23 augusti: Det Syriska nationella rådet bildas i Istanbul i ett försök att ena oppositionen. Flertalet av dess medlemmar lever i exil.

9 november: FN:s komissionär för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, varnar för att Syrien kan vara på väg mot inbördeskrig.

23 december: Bombdåd mot två av säkerhetstjänstens högkvarter i Damaskus, en dag efter att observatörer från Arabförbundet anlänt till Syrien. Regimen skyller på Al-Qaida, medan oppositionen anklagar regimen för att ligga bakom dåden i propagandassyfte.

2012

1 februari: Riad al-Aaad, en flygvapenöverste som anslöt sig till oppositionen i juli, hävdar att halva Syrien inte längre är under regimens kontroll.

3 februari: Regimstyrkor beskjuter rebellkontrollerade stadsdelar i staden Homs med artilleri.

4 februari: Ryssland och Kina lägger in sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd som fördömer regimens våld och stödjer en fredsplan föreslagen av Arabförbundet, som kräver att Assad ska lämna ifrån sig makten.

26 februari: Syrien håller folkomröstning om en ny konstitution, som presenterats knappat två veckor tidigare och gör slut på Baathpartiets formella monopol på makten.

29 februari: Regimstyrkor intar stadsdelen Baba Amr i Homs efter en lång belägring och veckor av intensiv artilleribeskjutning.

10 mars: FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan, som utsetts till gemensamt sändebud för FN och Arabförbundet besöker Damaskus i ett försök att få igång en dialog mellan regeringen och oppositionen.

Annons

Rekommenderade artiklar

Utbredd skepticism mot Syrien-attack

I diskussionen om ett militärt ingripande i Syrien har frågor om regimens påstådda användande av stridsgas och den juridiska grunden för en intervention stått i centrum. Vad USA och dess allierade menar sig kunna uppnå med en attack förblir oklart.

Fria Tidningen

USA söker kompromiss i Syrien

När USA och Ryssland dammar av en gammal fredsplan för Syrien är det Washington som står för eftergifterna. Men för den syriska oppositionen förblir Assads avgång ett villkor för förhandlingar.

Fria Tidningen

Syrisk milis kan terrorstämplas

USA:s utrikesdepartement planerar att föra upp en syrisk rebellgrupp på listan över ”utländska terroristorganisationer.” Beskedet kommer samtidigt som stödet till den politiska oppositionen trappas upp.

Fria Tidningen

Turkiet öppnar för marktrupp till Syrien

Det turkiska parlamentet har gett klartecken för militära insatser i Syrien efter onsdagens granatbeskjutning över gränsen. Samtidigt trappas de blodiga striderna mellan rebeller och regeringsstyrkor i norra Syrien upp.

Fria Tidningen

Egyptisk fredsinitiativ väcker hopp

Mohammed Morsys förslag om regionala samtal kring Syrien har väckt försiktiga förhoppningar om en fredlig lösning på den blodiga konflikten.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu