Rädda föräldrar och trotsiga barn | Fria.Nu

Synpunkten


Helena Looft • Författare och fristående krönikör för Fria Tidningar
Fria Tidningen

Rädda föräldrar och trotsiga barn

Jaha. Jag gjorde det igen. Hoppade in i en diskussion om barnuppfostran på nätet. Fast jag vet att det är ett hopplöst företag. Inte bara på nätet, förresten, det går lika dåligt att prata om sådant irl på kaféet, i vardagsrummet, var man än befinner sig. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt och slagit huvudet i väggen, varför jag inte bara håller tyst. Kanske för att jag varenda gång blir så arg och engagerad, kanske för att jag en gång själv har varit ett missförstått och maktlöst barn. Kanske också för att jag vet att det finns så många som inte kan tala för sig, som aldrig kommer att kunna göra det om de inte får hjälp av någon som kan lyssna, tänka efter och se.

Barn kan nämligen inte berätta hur de känner. De har inte språket, verktygen, självförståelsen. Det gäller inte bara små barn utan även dem som är lite större – kanske ända upp i tonåren ibland. Ja, det kan till och med gälla vuxna, ifall de inte har fått lära sig att söka i sitt inre och sätta ord på det förvirrade och trassliga där.

Det här kanske låter enkelt och självklart, så man kan undra varför det finns så många som inte vill eller kan förstå. Som ser barns skrik och protester som enbart oförklarliga utbrott; explosioner som inte leder någonstans. Som tror att håglöshet och inåtvändhet plötsligt bara dyker upp hos barnet, som ett kliv in i dimman från ingenstans. ”Min duktiga tjej vill ingenting längre”, ”min glada treåring har förvandlats till ett monster”, ”min lilla prins har hamnat i trotsåldern, går det inte över snart?”

Om man googlar på ”trotsålder” tycks det finnas sådana barndomen igenom, i 2-, 3-, 4-, 5-, 6-, 7- 8- och 9-årsåldern. Det talas till och med om trotsåldrar för bebisar och hundar, det säger väl en hel del. Ja, inte så mycket om bebisar och hundar, men om somligas längtan efter enkla förklaringar. På samma sätt talar man gärna om ”tweenies” och ”tonårskriser” – som förälder tycks man alltså ha att göra med en oöverskådlig räcka av mystiska faser som barnet ska igenom innan det hux flux blir en normal och begriplig vuxen som kan säga ”nej, tyvärr, jaghar inte tid att komma på mötet” eller ”ursäkta mig, jag har det stressigt i dag”.

Det jag brukar säga i diskussionen är någonting i den här stilen (och då får föräldrarna spader och värjer sig):

”Det där med faser är bara en förenkling; jag tror att det finns en orsak till känslorna. Jag tror att barnet har reagerat på något – en situation, en händelse, en egen föreställning kanske – men barnet kan inte uttrycka sig så att du förstår. Det du ser är bara reaktionen, något som sker på ytan, och du måste orka, kunna, våga tänka ett steg till. Så att du kan hjälpa till med känslorna, ge dem en form och förstå dem, så att barnet i sin tur kan handskas med dem.”

Och, tja, det var vad jag sa i den här nätdiskussionen också. Den handlade om en mamma som hade problem med ”treårstrots”. Hennes snälla barn hade plötsligt blivit omöjligt på bussar, i t-banan, på trottoarer, i affärer – utbrott överallt med skrik och vrål.

”Säg att det går över”, skrev mamman och fick genast sympati från hundra andra, med styrkekramar, pepp och medhårsstrykningar: ”Du är den bästa mamman för ditt barn”, ”jag har också en galen treåring”, ”kom ihåg att alla föräldrar gör så gott de kan”.

Till saken hörde att mamman var nyseparerad. Klart som korvspad, tänkte jag, att barnet reagerade på det. Så det framförde jag i sansad ton, snällt och försiktigt, som en möjlig orsak, en förklaring, ett konstruktivt förslag.

Men gissa vad som hände? Just det. Alla mammorna fick spader. Av någon anledning får de för sig att alltihop är en fråga om skuld. Så de slår ifrån sig. De föredrar att tro på odefinierbara tillväxtprocesser i hjärnan. De överger barnen, om och om igen.

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Hösthyllning

Jag gillar hösten. Just nu sitter jag i mitt kök och ser solen lysa snett in genom fönstret; ljuset silas genom bladen på en stor alm som står utanför. Det blir fina, svajiga mönster på skåpluckor och kakel, bladskuggor som rör sig när vinden går i trädets grenar. Almens blad blir allt gulare. Jag har tagit in mina orkidéer från balkongen. Skymningen faller snabbare för varje dag. Jag tycker om gummistövlar, sockor, tjocka tröjor, paraplyer ... Ja, jag skulle kunna gå på i en lyrisk evighet om det här. Sommaren är alltid för kort, det vet ju alla. Men hösten är självklar, den bara är som den är. Det hör till att den ska vara mörk och kall och regnig och skiner solen någon dag så är det också helt okej. Hösten är vilsam och kräver ingen redovisning. Det är ingen som frågar: “Hur har hösten varit?” Och skulle någon ändå göra det mot all förmodan så kan man till exempel svara: “Tja, jag var förkyld.”

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Att rädda livet på en katt

Jag har en katt som är sjuk. Mitt i sommaren, nu när det är som vackrast. När man ska njuta av värmen och naturen och resa bort. Då går jag runt och vallar en liten spinkig kisse. Jag följer med honom ut, för säkerhets skull. Han går själv. Eller, vi går tillsammans. Det behövs ingen sele; han är sällskaplig, precis som en hund. Vi tar små promenader runt huset, på gräset, i parken. Ett varv kring koloniområdet om han är pigg. Han ser tossig ut, för pälsen är bortrakad på frambenen och sidan. Han har legat inne och fått dropp på djursjukhus. För fjorton dagar sedan kom han hem. Veterinären var pessimistisk. Ingen vet hur länge han ska klara sig.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Något slags monster

Ibland känner jag mig som Lars Ulrich hela dagarna. Ni vet, Metallicas trummis i Some Kind of Monster när han blir arg. När han skriker Fuck!!! en centimeter från ansiktet på James Hetfield, som ett led i deras rock’n’roll-terapi. Lars är arg på James för att han vill bestämma hela tiden. James är ett kontrollfreak som inte släpper jobbet ifrån sig en sekund. Och meningen är väl att Lars ska få uttrycka sin ilska. James bara sitter där helt orörlig och tar emot.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu