Det är synd om myrstackarna

Det är inte så att jag blir förvånad. Jag har levt ett tag nu och fattat att världen är en rutten plats. Att ingenting är vad det ser ut att vara. Att sådant som regler och lagar och moral är relativt. Frågan är bara om jag kan göra något åt det. Eller om jag ska vända mig inåt och fortsätta syssla med mitt. Jag kan ju känna att mitt liv, allt jag gör och varje tanke jag tänker, på något sätt sitter ihop med världen runt omkring. Varenda dag och timme drabbas jag av olika val och samvetskval. Jag kan påverka, javisst, jag kan dra mitt strå till stacken. Och så får jag ångest för att den jäkla stacken bara är ett enda kaos. Vart tar batteriet i väckarklockan vägen? Varför är den gjord av plast? Vem har producerat mitt morgonkaffe? Kan jag hälla i mjölk från en ledsen ko? Hur länge får jag duscha? Släckte jag lampan? Hur mycket toapapper vågar jag ta? Allt jag äter, varenda produkt jag använder, varje steg jag tar kan ifrågasättas. Jag lever i ett rikt land, är frisk och har det bra. Är det okej? Nej, det är det naturligtvis inte. Mitt välmående har skapats av någon annans undergång.

Just nu håller jag på att försöka bli färdig med en ny bok, en roman på det här temat. Alltså, om vad som händer när man blir besatt av skuld. Mina tidigare böcker har slutat i något slags ljusning. Men den här gången hade jag inget hoppfullt att komma med. Huvudpersonen i boken är ung och kvinna. Hon går omkring i världen och försöker hitta en plats att leva på.  Men jag, författaren, kunde inte hjälpa henne. För jag har själv ingen aning om hur man gör. Jag har inget recept, inget svar, ingen lösning på problemet. Jag vet bara att någonting är väldigt fel. Att någonting saknas. Att något viktigt och grundläggande har försvunnit. I kampen för rösträtt och frihet och självständighet.
Ja, jag har tänkt en del på feminismen också. Att vi kvinnor har tagit oss in i en värld byggd av män. Där det är konkurrens och hierarkier och expansion som gäller. Mera, större, bättre, framåt till varje pris. Det där fattar jag inte. Jag tycker att det är onödigt att åka till månen. Jag tycker inte att åtta timmars arbetsdag är ett ideal. Jag tycker att både kvinnor och män kan vara hemma med barnen. Istället för att jobba sig gula och blå. Jodå, det går. Om man lever på mindre pengar. Om man börjar värdera allt det där som tycks ha kommit bort.

Jag skulle kunna, men jag tänker inte kalla det kvinnliga värden. För då kommer någon och säger ”jaså, du tycker att kvinnor är finare än män?” Och så är det ju inte. Jag tror inte på ärvda egenskaper. Inte på det där snäva, könsrollsbestämda sättet i varje fall. Men det finns någonting som traditionellt har förknippats med kvinnor. Som har ansetts dåligt och mindre värt. Sådant som har med hem och barn, omsorg och lyssnande att göra.  Blommor. Pyssel. Cirklar. Lugn och ro. Där man sköter sitt eget och skiter i andra. Eller ägnar sig åt dem som är närmast i alla fall. Det finns något fint i det. Att inte tro att resten av världen är så intresserad. Av den egna religionen, makten, politiken och ekonomin. Man hjälper till där det behövs.
I övrigt odlar man sin trädgård. Det låter fint och utopiskt och det går ju inte alls. Ja, det sägs så: ”Man kan inte vrida utvecklingen tillbaka.” Men måste man tro på allt som sägs? Man kan väl lika gärna fråga sig vem som talar. Och om det bara finns en enda väg som går rakt fram.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration