Han är en bondkatt, bara sex år gammal. Han kom till oss som katt-unge, via en vän. Första gången vi träffades kröp han upp i mitt knä och la sig. En rödvit pälstuss, tillitsfull redan då. En medlem av familjen. Jag är väldigt bra på att hoppas. Ibland vet jag inte om det är vettigt alls. Om det där hoppet är ett sätt att skjuta undan sorgen. För att jag inte vill ta till mig det oundvikliga. Men vem vet? Ändå. Möjligen. Kanske. Ibland sker ett mirakel. Det skulle kunna pågå ett just här och nu. Om jag inte nämner hans sjukdom, till exempel. Om jag lyckas ge honom maten han ska ha. Om jag lyssnar på hans spinnanden, visserligen svaga, och låter honom värma sig i solen en stund.

Jag ser honom andas, lyfta sitt huvud, vädra i vinden med rosa nos. Tassarna verkar så ynkliga och veka. Kan de bära honom en dag, en vecka, en månad till? Ingen kan svara. Inte jag. Inte katten. Inte veterinärerna, de kan inte lova någonting. Jag ska veta, säger de, att prognosen är dålig. Det gör jag. Jag förstår vad de säger till mig. De talar om det avgörande, definitiva. De använder ord som ”somna in” och ”ta bort”. Och jag, jag känner mig som Antonius Block på stranden. Han som spelar schack i Det sjunde inseglet, ni vet: ”Vänta ett ögonblick.” ”Så säger ni alla.” Ja, det gör vi. Även när det handlar om en katt.

Jag står och ser på honom. Ibland sätter han sig ner och vilar. Han nosar runt, äter gräs, klöser på ett träd. Reser ragg som vanligt när det kommer hundar. Orkar ta ett skutt upp på en mur. Är det ett liv värt att leva? Hur vet man om ett djur vill fortsätta kämpa? Vem kan gissa vad som rör sig i huvudet på en katt? Jag ringer till djursjukhuset, läser i olika forum på nätet, diskuterar frågan med försäkringsbolagets veterinär. Alla tycks överens om att man inte ska förlänga plågan. Men hur ser plågan egentligen ut? När har den blivit för stor? Man hjälper människor till varje pris men inte katter. Varför är det så självklart? Sådant grubblar jag på just nu. Och katten, han går in och lägger sig och sover i fåtöljen. Han rullar ihop sig, mager och trött. Maten smakar honom inte. Vi ger honom godsaker och trugar. Några bitar torrfoder, en liten slick gelé.

I morse pratade jag en stund med min granne. Vi möts mellan husen; hon går också ut och vallar en katt. En lurvig perser. Ängslig och nyinflyttad. Ett sorgebarn, den också. Eller sorgeunge, säger man så om en katt? Den har fått operera ögonen och nosen. Den har klena bakben. Den var halvt förlamad en gång. Då stod den med en tratt runt huvudet i ett hörn och glodde in i väggen. ”Så gör en katt när den vill dö” sa min granne till mig. Men hon tog den till veterinären. Den har kostat henne mycket pengar. En osäljbar unge som ändå fick ett hem. Min granne lyfte upp min katt. Hon sa att han var mindre sällskaplig nu än förra gången. Det stämmer säkert. Han blir allt tröttare, om inte det där miraklet kommer till oss snart. Men än så länge går han i gräset, letar doftspår i rabatten. Den blommande jorden har han inte lämnat än. Han syns knappt under bladen, buskarna och träden. En liten katt i den stora, gröna sommaren.