Något slags monster
Ibland känner jag mig som Lars Ulrich hela dagarna. Ni vet, Metallicas trummis i Some Kind of Monster när han blir arg. När han skriker Fuck!!! en centimeter från ansiktet på James Hetfield, som ett led i deras rock’n’roll-terapi. Lars är arg på James för att han vill bestämma hela tiden. James är ett kontrollfreak som inte släpper jobbet ifrån sig en sekund. Och meningen är väl att Lars ska få uttrycka sin ilska. James bara sitter där helt orörlig och tar emot.
Men som i dag. Det räcker med att jag läser lite i DN och ser att föräldrar köper leksaker för en halv miljard. Bara i Sverige. Bara till julen. Leksakshandeln är en bransch med framtidstro. Förra årets leksak var en gitarr med förinspelade låtar. ”Nytänkande”, enligt juryn, ”mycket teknik för pengarna”. Och jag tänker på det där, att alla älskar att konsumera. Att det är bra att köpa grejer. Att det håller samhället igång. Det är inte de andra som gör fel, det är jag, som inte gillar prylar. Som tycker att det verkar lite onödigt med en självspelande gitarr. Jag vill inte ens ha bil eller teve eller kaffemaskin eller cykel, eller jo, kanske en cykel, men jag orkar inte leta rätt på en. Fuck!!! skriker jag i den obefintliga mobilen. Nej, jag har ingen mobil, visst är det udda, nästan lite festligt på något sätt?
Eller om jag går ut på stan. Jag tittar i affärer. Jag längtar inte efter någonting alls. Jo, kanske en stunds lugn och ro. En adventsstjärna i ett fönster. En god liten kaka på ett kafé. Och folk kör runt i sina bilar. Och löpsedlarna handlar om kungen. Och alla fattar inte ens hur rika de är. Till och med jag är rik fast jag lever på studielån som tar slut om en månad. Jag har bostad och kläder och mat varje dag.
Äh, jag vet inte. Jag känner mig utanför hela cirkusen bara. Det har jag gjort i hela mitt liv. Jag växte upp på Lidingö där alla skulle bli något fint när de blev stora. Gå på Handels, utbilda sig till läkare eller advokat. Själv mådde jag dåligt och var konstig halva 70-talet och sedan blev det 80-tal och folk var yuppies medan jag hängde på Kaos i Gamla stan. På 90-talet satt jag hemma och skrev osäljbara böcker medan mina gamla vänner gjorde karriär.
Men jag hittade i alla fall mig själv, jag gjorde upp med mitt förflutna som det heter, och sedan, på 2000-talet, fick jag barn. Det var kul. Jag älskade att vara hemma med min dotter. Men det gjorde ingen annan; alla barn börjar på dagis när de är ett. Föräldrarna har inte råd att vara hemma – det hade inte vi heller men vi var hemma ändå.
– Är ni miljonärer? sa folk och köpte bostadsrätter och sommarhus och bilar och fjällsemestrar och åkte till Thailand och renoverade sina kök.
– Fuck!!! skrek jag mot himlen över en öde lekplats när jag insåg hur ensamt det blir när man tar hand om sitt eget barn.
Ja, jag vet inte. Är det jag eller världen som är galen? Jag stirrar in i ett system som bara stirrar tillbaka. Det kontrollerar mig genom sina regler. ”I don’t understand who you are. I don’t understand the program.” Säger Lars till James i filmen. Säger jag till världen runt omkring. ”I realize now that I barely knew you.”
Det finns en frihet, förstås, i att kunna köpa vad man vill. Inredningar och kläder och självspelande gitarrer. Folk gör så gott de kan. Vi försöker allihop. Och en halv miljard, vad är det? Lika mycket som Barcelona betalade för Zlatan. Hundra kilo kokain eller tolv stycken vindkraftverk. Vad är det att vara arg på? Klart att barnen ska ha leksaker på julen. Vad ska vi annars använda pengarna till? Ska vi knarka ihjäl oss? Ska vi spela fotboll med en enda spelare, kanske? Ska vi betala för miljön? Nej, jag tänkte väl det.