Synpunkten


Helena Looft • Författare och fristående krönikör för Fria Tidningar
Fria Tidningen

Något slags monster

Ibland känner jag mig som Lars Ulrich hela dagarna. Ni vet, Metallicas trummis i Some Kind of Monster när han blir arg. När han skriker Fuck!!! en centimeter från ansiktet på James Hetfield, som ett led i deras rock’n’roll-terapi. Lars är arg på James för att han vill bestämma hela tiden. James är ett kontrollfreak som inte släpper jobbet ifrån sig en sekund. Och meningen är väl att Lars ska få uttrycka sin ilska. James bara sitter där helt orörlig och tar emot.

Men som i dag. Det räcker med att jag läser lite i DN och ser att föräldrar köper leksaker för en halv miljard. Bara i Sverige. Bara till julen. Leksakshandeln är en bransch med framtidstro. Förra årets leksak var en gitarr med förinspelade låtar. ”Nytänkande”, enligt juryn, ”mycket teknik för pengarna”. Och jag tänker på det där, att alla älskar att konsumera. Att det är bra att köpa grejer. Att det håller samhället igång. Det är inte de andra som gör fel, det är jag, som inte gillar prylar. Som tycker att det verkar lite onödigt med en självspelande gitarr. Jag vill inte ens ha bil eller teve eller kaffemaskin eller cykel, eller jo, kanske en cykel, men jag orkar inte leta rätt på en. Fuck!!! skriker jag i den obefintliga mobilen. Nej, jag har ingen mobil, visst är det udda, nästan lite festligt på något sätt?

Eller om jag går ut på stan. Jag tittar i affärer. Jag längtar inte efter någonting alls. Jo, kanske en stunds lugn och ro. En adventsstjärna i ett fönster. En god liten kaka på ett kafé. Och folk kör runt i sina bilar. Och löpsedlarna handlar om kungen. Och alla fattar inte ens hur rika de är. Till och med jag är rik fast jag lever på studielån som tar slut om en månad. Jag har bostad och kläder och mat varje dag.

Äh, jag vet inte. Jag känner mig utanför hela cirkusen bara. Det har jag gjort i hela mitt liv. Jag växte upp på Lidingö där alla skulle bli något fint när de blev stora. Gå på Handels, utbilda sig till läkare eller advokat. Själv mådde jag dåligt och var konstig halva 70-talet och sedan blev det 80-tal och folk var yuppies medan jag hängde på Kaos i Gamla stan. På 90-talet satt jag hemma och skrev osäljbara böcker medan mina gamla vänner gjorde karriär.

Men jag hittade i alla fall mig själv, jag gjorde upp med mitt förflutna som det heter, och sedan, på 2000-talet, fick jag barn. Det var kul. Jag älskade att vara hemma med min dotter. Men det gjorde ingen annan; alla barn börjar på dagis när de är ett. Föräldrarna har inte råd att vara hemma – det hade inte vi heller men vi var hemma ändå.

– Är ni miljonärer? sa folk och köpte bostadsrätter och sommarhus och bilar och fjällsemestrar och åkte till Thailand och renoverade sina kök.

– Fuck!!! skrek jag mot himlen över en öde lekplats när jag insåg hur ensamt det blir när man tar hand om sitt eget barn.

Ja, jag vet inte. Är det jag eller världen som är galen? Jag stirrar in i ett system som bara stirrar tillbaka. Det kontrollerar mig genom sina regler. ”I don’t understand who you are. I don’t understand the program.” Säger Lars till James i filmen. Säger jag till världen runt omkring. ”I realize now that I barely knew you.”

Det finns en frihet, förstås, i att kunna köpa vad man vill. Inredningar och kläder och självspelande gitarrer. Folk gör så gott de kan. Vi försöker allihop. Och en halv miljard, vad är det? Lika mycket som Barcelona betalade för Zlatan. Hundra kilo kokain eller tolv stycken vindkraftverk. Vad är det att vara arg på? Klart att barnen ska ha leksaker på julen. Vad ska vi annars använda pengarna till? Ska vi knarka ihjäl oss? Ska vi spela fotboll med en enda spelare, kanske? Ska vi betala för miljön? Nej, jag tänkte väl det.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Hösthyllning

Jag gillar hösten. Just nu sitter jag i mitt kök och ser solen lysa snett in genom fönstret; ljuset silas genom bladen på en stor alm som står utanför. Det blir fina, svajiga mönster på skåpluckor och kakel, bladskuggor som rör sig när vinden går i trädets grenar. Almens blad blir allt gulare. Jag har tagit in mina orkidéer från balkongen. Skymningen faller snabbare för varje dag. Jag tycker om gummistövlar, sockor, tjocka tröjor, paraplyer ... Ja, jag skulle kunna gå på i en lyrisk evighet om det här. Sommaren är alltid för kort, det vet ju alla. Men hösten är självklar, den bara är som den är. Det hör till att den ska vara mörk och kall och regnig och skiner solen någon dag så är det också helt okej. Hösten är vilsam och kräver ingen redovisning. Det är ingen som frågar: “Hur har hösten varit?” Och skulle någon ändå göra det mot all förmodan så kan man till exempel svara: “Tja, jag var förkyld.”

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Att rädda livet på en katt

Jag har en katt som är sjuk. Mitt i sommaren, nu när det är som vackrast. När man ska njuta av värmen och naturen och resa bort. Då går jag runt och vallar en liten spinkig kisse. Jag följer med honom ut, för säkerhets skull. Han går själv. Eller, vi går tillsammans. Det behövs ingen sele; han är sällskaplig, precis som en hund. Vi tar små promenader runt huset, på gräset, i parken. Ett varv kring koloniområdet om han är pigg. Han ser tossig ut, för pälsen är bortrakad på frambenen och sidan. Han har legat inne och fått dropp på djursjukhus. För fjorton dagar sedan kom han hem. Veterinären var pessimistisk. Ingen vet hur länge han ska klara sig.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Rädda föräldrar och trotsiga barn

Jaha. Jag gjorde det igen. Hoppade in i en diskussion om barnuppfostran på nätet. Fast jag vet att det är ett hopplöst företag. Inte bara på nätet, förresten, det går lika dåligt att prata om sådant irl på kaféet, i vardagsrummet, var man än befinner sig. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt och slagit huvudet i väggen, varför jag inte bara håller tyst. Kanske för att jag varenda gång blir så arg och engagerad, kanske för att jag en gång själv har varit ett missförstått och maktlöst barn. Kanske också för att jag vet att det finns så många som inte kan tala för sig, som aldrig kommer att kunna göra det om de inte får hjälp av någon som kan lyssna, tänka efter och se.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu