Där är här där man är

Ja, vips och vips; jag hade köat i 20 år. Men ändå. Nu bor jag på Söder, vid Vita bergen, med allting inom räckhåll och till på köpet en hel del träd. Ingen bilväg utanför köksfönstret, inga ödsliga parker, inga gudsförgätna gräsremsor där ingen går. I innerstan känns allting genomtänkt och dynamiskt. Varje område och yta används på något sätt. De gamla husen samsas med de nya och människor rör sig, jobbar och bor överallt. Ja, jag är kort sagt lycklig över min nya bostad, och hade ingen tanke på att jag skulle sakna min gamla förort alls.

Men så var jag där i ett ärende för några veckor sedan. Jag besökte min gamla gata och såg all snön. Höga vallar överallt, gnistrande vita. Varje steg jag tog kändes hemvant och tryggt. Jag gick in och satte mig på det enda kvarvarande fiket, köpte kaffe och smörgås och läste en bok. Medan kaféägaren, hans fru och hans brorsa diskuterade lågmält vid bordet bredvid. Jag tog en promenad. Jag mötte ingen. Jag slog en lov genom Willy Brandts park för att se hur läget var med den lilla statyn. Ja, den som föreställer Willy själv och står på en sockel och brukar prydas av förbipasserande barn. Med blommor eller löv. En keps eller en kotte. Parken var lika tom på folk som förut. Snön låg i drivor. Willy stod där som vanligt. Och jodå, han hade fått vinterskrud: En liten mössa. En vante. Till och med en halsduk. Den var i ministorlek och passade precis.

Lite vemodigt tänkte jag på allt jag hade missat. Alltså, att jag inte hade uppskattat det efter förtjänst. Ibland är det lättare att verkligen se från ett avstånd. När man inte är mitt uppe i det varje dag. Jag hade ju ändå tyckt om den där parken. Den är så avigt trivsam i all sin ödslighet. Jag tänkte också på det där med rötter. Att känna sig hemma, vad betyder det? Kanske handlar det mest om att skaffa sig vanor. Kanske handlar det om tid. Kanske växer rötterna så tyst och hemligt under jorden att man inte ens märker att de finns. “Där är där man inte är, och här är här där man är” sjunger Magnus och Brasse och Eva i Fem myror är fler än fyra elefanter, men “här” och “där” flyter så lätt omkring. Ibland är här där man inte är, och ibland är där här där man är. Man kan sitta på en busshållplats och trivas som fisken i vattnet och man kan känna sig helt borta på en rolig fest. Det välbekanta, invanda och vardagliga blir hemma. Det som lämnar en i fred och inte ställer krav.

Så där ser man. Nu längtar jag tillbaka. Till min gamla gata och det där kafét. Till de vita vintrarna, även om de inte var så många. Jag har liksom glömt att det mest var regnigt, lerigt och grått. Jag saknar tunnelbanestationen, gångvägen och övergångsstället. Ja, kanske att jag saknar bilvägen, till och med. I vart fall gör min dotter det. Hon hade sitt rum åt gatan. Hon säger att hon gillade ljudet av bilarna. När hon låg i sin säng och skulle somna på kvällen. Hon lyssnade på deras svisch och svosch. Såg deras strålkastarljus svepa förbi i taket. Vi pratar om vårt gamla hem ibland. Om grannarna och rådjuren och lekparken och skogen och kiosken och ängen och smultronställena. Om råttorna som kilade omkring i rabatten. Om rottweilerhundarna som alltid ville pussa våran katt. Vi samlar ihop våra minnen och drömmer oss tillbaka. Medan våra rötter tyst växer neråt i stan.