Fördjupning


Alex Grönqvist
  • 1,7 procent av alla barn föds med en biologisk könstillhörighet som inte enkelt går att klassificera som antingen manlig eller kvinnlig. Hos en del uppmärksammas det direkt efter födseln, då barnmorskan inte säger ”Grattis, det blev en flicka/pojke!” utan
Fria Tidningen

Läkare vårdar normer mer än patienter

Personer med köns- och genusvariationer har funnits i alla tider och kulturer och de har bemötts väldigt olika beroende på kultur och tidsepok. Den moderna medicinen har sjukdomsklassat könsöverskridande beteende och intagit rollen som upprätthållare av det tvåkönssystem och de normer som regerar i vårt samhälle. Vilka konsekvenser får det för de personer som lever i gråzonen mellan de grupper vi kallar män och kvinnor?


Jag håller på att genomgå ett könsbyte, och under det senaste året när jag har gått på min könsbytesutredning och träffat min utredande läkare har jag vid flera tillfällen ställt mig frågan vad en läkares uppgift egentligen är. Frågan är högst aktuell för mig som patient, men också eftersom jag själv är läkarstudent. På Karolinska Institutet, där jag läser, lär man fortfarande ut Hippokrates ord om att en läkare skall 'om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta'. I Sverige finns ingen vedertagen läkared, men i Finland finns en författad av Risto Pelkonen som kan avläggas frivilligt vid läkarexamen. I den kan man läsa att en läkares mål 'skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor.' Man kan vidare bland annat läsa att läkaretiken skall följas, att patientens vilja skall respekteras och att enbart metoder vars nytta har visats genom erfarenhet eller medicinsk forskning skall användas.

Sveriges läkarförbund har en sammanställning etiska regler där liknande principer betonas, första punkten lyder 'Läkaren skall i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud.' I vilken utsträckning följs dessa etiska regler i vården och behandlingen av personer med köns- och genusvariationer? För att kunna svara på frågan måste vi först komma fram till vad kön och genus står för ur en transpersons perspektiv.

Jag har arbetat fram en modell för hur jag ser på kön av två olika syften. Från början behövde jag ord för att förstå mig på mig själv och kunna komma fram till hur jag ser på min egen könstillhörighet. Senare har orden utvecklats till en pedagogisk modell för att kunna förklara kön ur ett transperspektiv för andra.

För mig är kön ett samlingsord med fem delkategorier: biologiskt kön, juridiskt kön, könsidentitet, könsuttryck och socialt kön. Alla delkategorier påverkar varandra i ett intrikat samspel och leder fram till den subjektiva och objektiva uppfattningen av vad vi kallar kön. Jag brukar alltid poängtera att varje delkategori uppvisar en häpnadsväckande variation. Inom varje del utom det juridiska könet finns ett flertal valmöjligheter och alternativ utöver alternativen 'man' och 'kvinna'. Därtill bör man komma ihåg att varje delkategori är föränderlig, alla kan förändras hos en individ över tid och rum.

Vi kan ta mig själv som ett belysande exempel. Jag är född tjej med så vitt jag vet XX-kromosomer, äggstockar, livmoder och vagina. Nu håller mitt biologiska kön på att förändras i och med att jag har inlett min behandling med testosteron. Mitt juridiska kön är fortfarande kvinna, men kommer förmodligen att förändras inom ett par år. Min könsidentitet var flicka när jag var liten, tjej i tonåren och nu ser jag mig som transkille. Mitt könsuttryck har varit feminint när jag var liten, men större delen av mitt liv har jag klätt mig och uppträtt mer androgynt eller maskulint. Ibland använder jag mig dock fortfarande av feminina markörer som till exempel rosa ögonskugga. Mitt sociala kön har inom familjen varit flicka/tjej, men håller där på att förändras. Bland kompisar har jag nog alltid mer eller mindre setts som pojkflicka och ses nu som transkille. Personer som inte känner mig har ofta tagit mig för pojke/kille under min barndom och mina tonårsår, och idag passerar jag oftast som kille.

Med ordet genus menas de kulturella tolkningar och betydelser kön ges, vilket med andra ord ligger väldigt nära könsuttryck och socialt kön. När jag talar om personer med köns- och genusvariationer menar jag alltså personer där en eller flera delkategorier av deras kön skiljer sig från de andra. Tittar man på kön genom min modell blir det också tydligt att det finns många fler kön än de två vi genom livet har lärt oss att det finns.

De två största grupperna som i dag behandlas av vården på grund av sina köns- och genusvariationer är transsexuella och intersexuella. Transsexuella är personer som upplever att deras könsidentitet inte går ihop med deras biologiska och juridiska kön, och vill därför oftast ändra dessa. För att få göra det måste man idag genomgå en utredning och ett så kallat real-life-test innan man kan ansöka till Socialstyrelsen om ändrad juridisk könstillhörighet. Man måste också enligt lagen (SFS 1972:119) uppfylla kraven att man är 18 år gammal, svensk medborgare, ogift samt gå med på att bli steriliserad. Utredningarna genomförs vid universitetssjukhusen i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund och Umeå av läkare som är specialister inom psykiatri. På vissa orter finns också tillgång till psykolog och kurator.

Hur utredningarna går till skiljer sig mellan de olika orterna, men en grunduppsättning tester med bland annat intelligens- och personlighetstester skall alltid genomföras. Rädslan för att människor som korrigerar sin juridiska könstillhörighet ska ångra sig senare i livet har skapat ett strikt diagnossystem och ställt kravet på långa och grundliga könsbytesutredningar.

Problemen med detta system är flera. Det finns för det första många människor som efterfrågar till exempel hormonterapi eller borttagning av skäggväxt men inte vill genomgå några operationer. Dessa kan inte diagnostiseras som transsexuella och får därför ingen hjälp av den svenska sjukvården. I dag tar sig dessa människor ofta utomlands och skaffar hormoner på privat väg, ett såväl dyrare som osäkrare alternativ för patienten. Ska vården erbjuda hjälp endast till en del av de människor som efterfrågar den?

För de människor som söker sig till utredningar uppstår eventuellt problem i relationen med den utredande läkaren. Samtidigt som läkaren är den person som ska stötta och hjälpa en är det också den person som kommer att fatta besluten kring ens eventuella framtida behandling. Läkaren får rollen av en 'gatekeeper' som man måste passera för att få de behandlingar man vill ha, vilket kan försvåra möjligheten att skapa en god relation där patienten känner sig respekterad och trygg så hon/hen/han kan vara ärlig och öppen med sina tankar och känslor. Bland personer som går på utredning cirkulerar tankar om hur man tror att man skall uppträda för att snabbare passera nålsögat och få receptet på hormonerna i handen. Hur ska man klä sig inför läkarbesöket? Vågar jag sitta med benen i kors? Skall jag säga att jag gillar att meka med bilar, eller är det bättre att säga att jag älskar att laga mat? En situation där patienten tror sig veta hur läkaren vill att man skall uppträda och vad man förväntas känna är självklart inte ett bra underlag att bygga en öppen och tillförlitlig relation på.

Ett annat stort problem är det inhumana bemötande som många stöter på inom utredningarna. Signe Bremer har nyligen presenterat sin magisteruppsats Identitet under observation vid Linköpings universitet om den svenska vården av transsexuella, baserad på åtta djupintervjuer med patienter. I den visar hon på flera exempel där respekten från vårdgivarna lyser med sin frånvaro. Patienter upplever sig hängande i luften och att deras påverkansmöjligheter och makten över sina kroppar såväl som sina liv tas ifrån dem. Intelligenstester upplevs som omotiverade och inspektion av könsorgan som genomförs på en del patienter upplevs av många som djupt kränkande. Utredningen liknas vid en rättegång där patienten är den svarande utan att veta vad man är anklagad för. Bremer visar hur en stor del av det som hennes informanter upplever som vård sker i form av en egenvård inom gruppen, där man träffas och får svar på sina frågor via forum på internet eller fysiska möten.

För att komma förbi gatekeeper-problematiken föreslår Israel och Tarver i sin bok Transgender care att det bör finnas läkare som fungerar som genusspecialister. Dessa läkare skulle vara utbildade i att ta ett helhetsgrepp på den speciella situation som personer med köns- eller genusvariationer möter utifrån patientens egna behov. Utöver att ställa rätt diagnos och skriva rekommendationsbrev för behandling bör de vara kompetenta inom och kunna hantera självmordsprevention, utsatthet för hiv och posttraumatisk stress.

I sin bok Transgender emergence arbetar Lev vidare på konceptet och argumenterar för att läkare istället för att fungera som gatekeeper bör fungera som en transitionsassistent. Läkarens huvuduppgift skulle då vara att guida patienten genom sin transition, sin övergång från ett kön till ett annat, med allt vad det innebär av psykologisk påfrestning och social omställning. Istället för att fatta beslutet åt patienten kunde läkaren erbjuda stöd och vägledning och fatta beslut om eventuell behandling i samråd med patienten. På så sätt kan stigmat med gatekeeping tas bort och fokus läggas på att stärka patienterna och hjälpa dem ta reda på vilken väg som är rätt för dem själva.

Den andra stora gruppen med köns- och genusvariationer som behandlas av vården i dag är intersexuella. Intersexuella är personer vars biologiska könstillhörighet inte enkelt går att klassificera som antingen manlig eller kvinnlig. Hos en del märks det på deras könsorgan och är då något som uppmärksammas direkt efter födseln, när barnmorskan inte direkt kan säga 'Grattis, det blev en flicka/pojke!' utan harklar sig och springer och hämtar doktorn.

Räknas alla intersexuella tillstånd in uppskattar Fausto-Sterling (2000) andelen barn som föds intersexuella till 1,7 procent. Många av dessa barn opereras eller behandlas hormonellt i dag med argumentet att de skulle ha svårt att klara sin uppväxt med ett underliv som inte liknar vare sig en pojkes eller en flickas. Dessa behandlingar har kritiserats från flera håll, bland annat organisationen Intersex Society of Northern America (ISNA) som menar att operationerna barnen utsätts för som nyfödda innebär ett stort trauma som inskränker på deras kroppsliga autonomi och dessutom kan påverka deras fertilitet, förmåga till kontinens, känsel och förmåga till fungerande sexualitet. ISNA vill att man skall vänta med eventuell behandling tills barnet är gammalt och moget nog att fatta ett eget beslut om sin kropp. Läkare som jobbar med de här barnen i Sverige säger sig nu vilja vänta med operationerna, men fortsätter ändå med förevändningen att föräldrarna trycker på och vill ha ett tydligt kön tilldelat sitt barn.

I artikeln "Få vill vänta med operation" i Svenska Dagbladet 5 juni 2006 säger Agneta Nordenskjöld, barnkirurg på Astrid Lindgrens barnsjukhus: "Samhället har ett ansvar att visa tolerans mot alla som föds annorlunda, men det är svårt att låta enskilda barn ta stöten genom att inte operera dem. Vi experter avvaktar gärna med att operera men många föräldrar säger att de inte står ut med att se på sitt barn när de ska byta blöja för att könsorganet ser så annorlunda ut."

Jag ställer mig, tillsammans med ISNA, ytterst frågade till principen att föräldrars trauma kring sitt barns annorlundaskap skall behandlas med att barnen opereras. Bör inte vårdgivare stötta föräldrarna i deras svåra situation och erbjuda dem samtalsstöd och information, kontakt med andra i liknande situationer och med organisationer som jobbar med dessa människors livssituation istället för att godta föräldrarnas desperation som ett godkännande av operationspraxis? Att intersexuella barns fertilitet, möjlighet till en fungerande sexualitet och kroppsliga autonomi underställs estetiken och föräldrarnas krav framförda i en svår stund känns för mig inte förenligt med en god läkaretik. Så länge vi har två juridiska kön i Sverige bör alla barn tilldelas ett av dessa vid födseln, för att inte något barn skall bli traumatiserat, men det kan och bör göras utan könsanpassande behandlingar för nyfödda.

När man betraktar hur läkarkollektivet och den medicinska vetenskapen behandlar personer med köns- och genusvariationer blir det tydligt hur normer kring kön och ett tvåkönssystem upprätthålls av läkarna. Intersexuella barn tvingas genomgå operationer som får livslånga konsekvenser utan att de själva har en möjlighet att påverka beslutet. Besluten fattas utifrån föräldrars oro och läkares oförmåga att erbjuda föräldrarna tillräckligt stöd. Barn opereras inom några månader från deras födsel för att tillrättalägga deras könstillhörighet men när en vuxen och myndig person vill ändra sin könstillhörighet måste den individen genomgå långa och ibland kränkande utredningar och tester för att läkarna skall vara säkra på att man inte kommer att vilja byta tillbaka.

Det är intressant i sammanhanget att plastikkirurgi som strävar efter att förstärka en individs könstillhörighet inte kräver några läkarintyg för att få genomföras. Såväl barn som vuxna personer med köns- och genusvariationer fråntas sin kroppsliga autonomi till fördel för att normer kring kön skall upprätthållas och gränserna bevakas.

Låt mig här återkoppla till vad en läkares uppgift egentligen är. Hur hälsofrämjande är det att frånta individer rätten att bestämma över sin kropp för att istället utsätta dem för kränkande och utdragna utredningar? Var lyssnar man på patientens vilja när man opererar nyfödda bebisars könsorgan? Personer som vill ha vård får den inte för att de inte passar in i trånga diagnoskriterier, samtidigt som barn som inte har bett om någon hjälp får behandling för att deras föräldrar skall klara av att byta blöjor på dem. För mig står det klart att läkarna prioriterar att upprätthålla ett tvåkönssystem framför att lyssna på individers önskemål om sina egna kroppar.

Det är dags att för ett paradigmskifte för en mer patientcentrerad vård för personer med köns- och genusvariationer där patientens önskemål sätts i fokus.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Internet nära oss

Det ter sig svindlande, ändå helt naturligt. Vi kopplar in en sladd i väggen och på några sekunder hämtar vi en hemsida från en serverhall i USA, inleder en chattkonversation med vän i Australien och beställer en t-shirt från en butik i Tokyo. Vi hinner inte dricka första koppen kaffe på morgonen innan datorn har skickat små meddelanden ett par varv runt jordklotet utan att vi har behövt röra oss längre än ett par meter i lägenheten. Men sällan ställer vi oss frågan hur denna blixtsnabba infrastruktur egentligen fungerar, inte heller på vems villkor den tar oss till näts med en svindlande hastighet. Vem är det egentligen som bestämmer över en infrastruktur som utan att blinka hoppar mellan länder; ja till och med mellan kontinenter och ibland upp genom en satellit i rymden och ned igen?

Fria Tidningen

Freedom box

Freedom box-projektets mål är att låta användare återta kontrollen över internet från stater, företag och leverantörer. Genom att samla existerande teknik i ett lättanvänt och billigt format ska detta bli verklighet.

Fria Tidningen

Argument denna vecka

Detta är grand finale för serien om fri programvara i Fria Tidningen. I alla fall för den här gången. Min förhoppning är att alla vid något tillfälle under seriens gång har hittat någonting relaterat till fri programvara som är intressant. Jag hoppas också att programtipsen har varit intressanta och användbara.

Fria Tidningen

Nördfeministisk kraftsamling

På internet, liksom utanför, finns det grupper som samlar tjejer och jämlikhetskämpar med liknande intressen. Ur ett fri programvaruperspektiv vill jag lyfta fram några stycken, för att visa att de finns och verkar för en friare och mer jämställd fri programvaruvärld.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu