I veckan som gick var det Försöksdjurens dag. Är ditt schampo djurtestat? frågar Djurens Rätt på affischer i kollektivtrafiken. En fråga som måste ställas när man handlar inte bara schampo utan även andra kosmetika- och hygienartiklar. Det verkar som om många tror att djurförsöken inom kosmetikaindustrin försvann på åttiotalet. Så är inte fallet. Ämnen som ska bli tvål droppas fortfarande i kaniners ögon, trots att vi inte hör så mycket om det som vi gjorde då. Försöksdjurens dag gick ganska tyst förbi. Däremot är det väl ingen som missat Enzo? Den lilla gorillaungen som fötts på Kolmårdens djurpark, den första gorilla som fötts i Sverige någonsin, och som det skrivits spaltmetrar om vid det här laget. De flesta handlar inte om att han fötts i fångenskap och gjorts till en attraktion, utan om att Kolmården nu kan förvänta sig långt fler besökare än vanligt. Och så nyheten att han blev sjuk och fick matas av en skötare. Att gorillor är utrotningshotade, bland annat på grund av tjuvjakt, blir en bisak i sammanhanget. Ett djur berör, medan systemet passerar okommenterat.

Jag lyssnar på radio. En skolklass i Luleå har gett sig ut för att vårstäda i naturen. Reportern frågar vad som är äckligast och ungarna svarar tuggummi. För det kan fastna i fåglarnas näbbar så att de kvävs och inte kan äta, svarar ett barn. En insikt som fler borde ha, tänker jag. Men så vet jag att det här barnet när det kommer hem kanske får kyckling till middag. Jag har ingen statistik på hur många fåglar som kvävs av tuggummi varje år. En är

så klart en för många. Men jag antar att det är betydligt färre än de miljoner fåglar som föds upp för att bli människomat. Återigen, särfallet tas upp, systemet ignoreras.

Samma logik använder vi oss av när det kommer till mänskliga katastrofer, denna märkliga segregation sker även då. En halv kontinent tynar bort medan enskilda öden nagelfars och vänds ut och in på till dess att ingen kan se vad som varit så viktigt från början. Att hjälpa ett barn är bättre än inget, men hur kan vi inte ens tänka på alla andra?

Att förfasas över en vanskött hundvalps öde medan man glatt tuggar i sig en skinkmacka ter sig för mig absurt. Vad är det som gör att vi inte ser individen i systemet, och inte ser systemet när det kommer till individen? Att utnämna tävlingar för att namnge gorillaungen (ja, jag använde ju namnet här ovan) men samtidigt inte inse att kycklingen som tillagats - precis som alla andra djur i livsmedelsindustrin - också varit en individ, är verkligen att inte se skogen för alla träd.

Barnen på skolan i Luleå som räddade fåglar från att svälta ihjäl när de plockade tuggummin från Norrbottens gator borde få en guldstjärna. Och deras lärare borde berätta att kycklinggrytan i skolmatsalen är gjord av fåglar. Fåglar inte annorlunda än dem de vill befria från tuggummikladd. Och säga att enda sättet att rädda ännu fler fåglar är att inte äta dem. När får vi höra om något sådant på radion?