Större, mera, flera, mest | Fria.Nu

Inledare


Jessica Mann
Fria.Nu

Större, mera, flera, mest

Ta tre, betala för två! Jag vet ju att jag blir lurad, ändå tänker jag: varför inte? Och tar tre, trots att jag ju bara ville ha en. Skåpen fylls, hyllorna dignar och hela tillvaron blir köpfest.

Samtidigt kan jag komma hem till föräldrarna och mamma nyper i tröjan och säger ”oj, den här, den har jag inte sett på länge”. Och hon menar det: härom dagen hade jag på mig en klänning jag köpte 1991. Medan det finns plagg i garderoben där prislappen ännu inte tagits bort. Och i badrumsskåpet står identiska tuber, flaskor och tinkturer på rad. Bara för att de ville att jag skulle köpa en till. Till och med det enda jag verkligen uppskattar att köpa känns som en påprackning: i pockethyllan skyltas det om massplock.

Den boktitel jag kom in i butiken för att köpa försvinner i massan. Jag vill ju suga på det jag får, glädjas lite. Som en karamell låta smälta i munnen. Men så erinrar jag mig att även smågodispåsarna förvandlats till gigantiska bärkassar. Minns min barndoms lördagsgodisinköp: En sån, och en sån. Två salta också, tack. Nu är det skopa som gräver runt, runt i det gelatinstinna sockerfettet. Jag mår illa, redan innan jag sugit i mig det sockriga. Jag gillar inte storpack, jag gillar inte dessa excesser som en enkel tur till matvarubutiken innebär. Har vagnarna blivit större, eller är det bara jag som tycker det? Korgarna har försetts med hjul, för våra allt svagare kroppar orkar inte bära upp det vi konsumerar.

I USA i mitten av nittiotalet, jag bodde där då. Min väninna och jag roade oss med att, mitt i natten, ta bilen och köpa glass och selleri. Gigantiska läskedrycksmuggar, en gallon, menade att drickas av en person, på stället. Vi gick i de dygnet runt-öppna affärerna och glodde på storpacken. Så många sorters frukostflingor, många sockrade. Vem ska äta dem alla? Bilen tillbaka till våra värdfamiljer som lade brödet framme utan påse. Vecka ut och vecka in. Det blev aldrig dåligt, inte ens mjukt. Jag skrev hem om allt det galna, men lät mig förtrollas av det blinkande, det sugande. Femton år senare är det här. Och jag säger: stopp! Ta bort! Snälla, sluta.

Måste jag följa den allt stridare strömmen av köpbojkottande individer? Om jag inte vill det då? Om jag bara vill ha lite lagom. Lagom och under justa betingelser producerat. Är det så svårt? Förpackningshysterin säljer mig designade tygkassar, även de lite större, lite grövre, för varje år som går. Men jag vill inte att ansvaret ska lämnas till mig, jag vill ju störta hela samhället.

Ändra om. Det är inte mycket jag begär. Gör det miljö-, klimat-, djur- och människomässigt hållbart. Ska det vara så svårt? De flesta verkar ju vara överens. Men medan några bor allt trängre – utan plats för trepack och jos i tvålitersförpackningar – så bor några allt större. Och det är de sistnämnda som har råd att köpa sylten i portionsförpackningar och kan strunta i den tredje tröjan. Förresten, har de ens multierbjudanden i designerbutiken? Jag tvivlar på det. Så det är inte bara dumt och stressande, det är ojämlikt, dessutom. Återlansering av de fina gamla orden lagom och solidariskt, således. Det önskar jag i dag. b

ANNONS

© 2021 Fria.Nu