Det finns en passage i etnologen Owe Sernhedes bok om hiphop och utanförskap i Hammarkullen som biter sig fast. Avsnittet handlar om förhållandet mellan de som bor i Hammarkullen och svenska myndigheter som skola, polis och

socialtjänst. Owe Sernhede berättar hur ungdomar i Hammarkullen refererar till socialarbetare, lärare, fritidsledare, psykologer, bibliotekarier och administrativ personal som 'ockupationsmakten'. När arbetsdagen är slut tar de sina bilar och åker den dryga milen in till de finare bostadsområdena i Göteborg. De ersätts då av vaktbolag och polis.

- Ockupationsmakten har vakt-ombyte, kommenterar en av de unga rapparna som Owe Sernhede intervjuat.

Relationen mellan de fattigaste stadsdelarna i Göteborg - Bergsjön, Gunnared, Biskopsgården och Lärjedalen - och resten av Göteborg beskrivs av ungdomarna som kolonial. Samma maktstrukturer som fanns under kolonialismen återskapas, fast nu på hemmaplan, i myndigheternas förhållande till den segregerade förorten (Owe Sernhede, AlieNation is My Nation, 2002).

Trots att Sverige aldrig varit någon kolonialmakt är de postkoloniala strukturerna tydligare här än i andra europiska länder. Göteborg är en av Europas mest segregerade städer. Stadsdelarna Bergsjön, Gunnared, Biskopsgården och Lärjedalen är närmast rensade på 'svenskar' och invandrare från andra europeiska länder. Kvar bor invandrare från framför allt Mellanöstern och Afrika. Samtidigt är arbetslösheten hög och beroendet av socialbidrag påtagligt.

Dessa förhållanden har förklarats på en mängd olika sätt. Politiker och debattörer har hävdat att etniska grupper söker sig till varandra och att segregationen måste brytas genom att nya invandrare tvingas bosätta sig på andra platser än i 'förorten'.

Kulturgeografen Irene Molina, å sin sida, menar i avhandlingen Stadens rasifiering (1997) att segregationen är ett klart uttryck för det maktförhållande som råder i dagens Sverige. Ett maktförhållande som bygger på en strukturell rasism och som hänvisar människor med mörk hy och utomeuropeiska namn till låglönejobb, arbetslöshet och särskilda bostadsområden. Europa, Sverige och Göteborg delas upp på samma sätt som kolonialismen en gång delade upp världen.

Journalisten och debattören Per Wirtén har uttryck detta förhållande på ett kärnfullt sätt: 'Ams statistik över arbetslösheten är en exakt guide till de globala maktförhållandena.'

I detta sammanhang är det intressant att se hur liten förankring stadsdelförvaltningarna i Bergsjön, Gunnared och Biskopsgården har i lokalmiljön. När de unga hiphoparna talar om ockupationsmakt talar de om verkligheten.

Den franske sociologen Loic Wacquant har beskrivit detta koloniala förhållande i flera artiklar. Han menar att många av de som jobbar i skola, socialtjänst och annan förvaltning ser sitt jobb som en förvisning. Ungefär på samma sätt som tjänstemännen under kolonialismen såg jobbet i kolonierna som en förvisning till periferin i väntan på en bättre tjänst hemma i Paris eller London. Och precis som tjänstemannen under kolonialismen såg som sin främsta uppgift att förändra kolonierna och lyfta dem till en västerländsk nivå ser dagens lärare, socialarbetare och poliser som sin uppgift att anpassa och integrera invandrarna i det västerländska samhället. Med andra ord; den offentliga förvaltningen fyller inte i första hand de behov som invånarna i förorten har, utan majoritetssamhällets behov av att kontrollera och förändra människor från framför allt Mellanöstern och Afrika (Loic Wacquant, 'Red Belt, Black Belt', i Urban Poverty and the Underclass, 1996).

Situationen är densamma i Sverige. Låt oss lyssna på Per Wirtén igen: 'Invånarna [i den invandrartäta förorten] har hela tiden betraktats som ett problem att åtgärda och ett hot som måste avvärjas, inte en kraft med egna idéer. Grundfilosofin är rasistisk: bara vita är resurser som tillför samhället något, svarta är mest problem' (Per Wirtén, Europas ansikte, rasdiskriminering eller mångkultur, 2002).