Fria.Nu

Stora val, små skillnader.

En orange massa väller in över centrala Jerusalem. Med facklor och plakat rör den sig mot Ariel Sharons avspärrade bunker. Militär och polis står förbered med en provisorisk järnmur mot de orangebeklädda bosättarna, som alltför väl minns Yitzhak Rabins förräderi och utmäta straff. 'Judar fördriver inte judar' står det att läsa på plakat, 'Sharon splittrar folket' på andra flankerade av sönderslitna blödande Davidstjärnor.

Inte långt ifrån, omringad av en märkbart bekymrad stab, visas den palestinska presidenten upp i nattmössa och pyjamas. Efter att ha varit inspärrad i två år, blivit beskjuten och hotad till livet, och förklarad 'irrelevant' verkar livskraften slutligen rinna ur den palestinska självständighetssymbolen. Han flygs ut i gryningstimmarna till ett franskt militärsjukhus, det sönderbombade presidentpalatset står övergivet.

- I Ramallah säger de att vi inte behöver oroa oss för Arafats hälsa, men vi är inte ett dugg oroliga, skrattar en israelisk kommentator på radio. Låt terroristen dö!

- En katt har nio liv, svarar en palestinier dystert. Men vad händer sen?

I skuggan av det amerikanska valet, förbereder sig nu Israel för en valseger.

Trots hot från Israels högerkrafter röstade parlamentet igenom utrymningen av bosättningar ur Gaza i förra veckan. Premiärminister Sharons planer, vilka förklarats vara ett slutgiltigt slut på alla fredsförhandlingar, mottogs med öppna armar av både Bush och Kerry som i veckorna före presidentvalet tävlat om vem som är mest Israelvänlig. Med amerikanska löften om att bomba både Syrien och Iran, verkar det som om Israels största hot nu kommer inifrån.

Utrymningen av 7000 bosättare ur hjärtat av Gaza, som länge varit en nagel i ögat på dess 1,5 miljoner palestinska invånare, välkomnas kyligt av palestinierna. Man ser det som att Israel förflyttar sin ena fot från palestiniernas huvud och vänligt erbjuder att ställa den bredvid den andra på magen. Bland Israels högerfalanger ses det dock som det värsta tänkbara sveket. Många rabbiner uppmuntrar nu militären till ordervägran. De sägs ha en hård kärna på hundratusen följeslagare. Och de har närapå utlyst en 'fatwa' på Sharon då de förklarat att de inte skulle kunna lägga band på sina radikala medlemmar om de återigen fick för sig att skjuta premiärministern. Det talas om myteri, om inbördeskrig.

Stormen kring utrymningen, den minsta möjliga av israeliska eftergifter, i en tilltänkt tvåstatslösning är öronbedövande. Även om den aldrig blir av, är det uppenbart att gränsen är nådd, alla kommande israeliska premiärministrar kommer att tänka sig för mycket ordentligt innan de beslutar om några fler 'eftergifter'. Detta är utrymningens stora betydelse, inte att några bosättare får tvåhundratusen amerikanska skattedollar var för att flytta till Västbanken istället för Gaza.

Samtidigt smider Israel planer för ett palestinskt styre utan Arafat, då militären redan i ett år förberett för 'dagen efter' som de uttryckt det. Drömmen vore en palestinsk motsvarighet till Allawi eller Karzai, en lydig premiärminister. Frågan är om inte detta enbart är en dröm utbasunerad av israelisk media för att lugna sitt folk.

För trots att palestinier för länge sedan blivit uttröttade av fyra års kamp, har de inget val än att visa israelerna att de aldrig kommer att vara säkra. Oavsett hur höga murar de spärrar in sig själva och palestinierna bakom. En sextonårig pojke var den senaste att leverera budskapet då han färgade en intet ont anande marknad med sina inälvor i Telaviv.

Även om israelerna inte får sin trygghet bakom muren, och palestinierna inte får sin självständiga stat ger de nuvarande utvecklingarna hopp om förändring. Medan den palestinska självständighetssymbolen sakta vittrar bort i Frankrike. Medan Israel inte klarar av att hantera sina radikala falanger. Medan USA fortsätter att ge sitt förbehållslösa stöd till detta skenande tåg. Då börjar allt fler inse att konflikten måste lösas gemensamt. Ja, antingen det eller etnisk rensning.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Den oberoende journalistiken och dess fiender i Israel

Den 10 september 2001 kommer israeliska ambassadens pressansvarige in på TTs redaktion i Stockholm. Han hälsar vänligt och sätter sig med reportrarna för att över en kaffe diskutera Israel och rapporteringen. Han förklarar att de har noggrann koll på all svensk press, och berättar i förtroende att ambassaden för första gången fått i instruktionen från Jerusalem att 'medierna är det viktigaste'. Kort därefter drar kampanjen igång på allvar.

Livet efter Arafat

Det sönderskjutna palestinska högkvarteret är nu återigen belägrat. Med kameror, parabolantenner och skottsäkra bilar är det nu världspressen som intagit sina positioner på de intilliggande hustaken. I över tio dagar har de hållit stånd och rapporterat om den senaste utvecklingen i presidentens dagliga död och återuppståndelse.

Murar kan inte stoppa utvecklingen

Palestinas president fick visa upp sig för folket i nattmössa och pyjamas. Man ville visa att han lever och att han inte är så sjuk. Yassir Arafat har varit inlåst i över två år. Han har blivit hotad och beskjuten. Hans palats är sönderbombat och övergivet. Nu ligger han på ett franskt militärsjukhus, och det ser ut som om livskraften rinner ur honom.

Ramallah tar hysterin med ro

Arafats sönderskjutna högkvarter är nu återigen belägrat. Med kameror, parabolantenner och skottsäkra bilar är det denna gång den otåliga världspressen som tagit sina positioner på de intilliggande hustaken. I över tio dagar har de hållit stånd och rapporterat om den senaste utvecklingen i presidentens dagliga död och återuppståndelse.

Världens största fängelse

Israel har invaderat Gaza den senaste veckan. Cirka hundra personer har dött. Nu har Israel och USA nästan inga vänner i världen. FN säger att det sker övergrepp på civila och att man har dödat cirka 30 barn. Men när de andra länderna i säkerhetsrådet ville fördöma att Israel har gått in i Gaza lade USA in sitt veto.

© 2024 Fria.Nu