Ramallah är en stad som tar, och har tagit världspressens hysteri med förvånansvärt lugn. Man har viftat bort Israels skadeglada utrop och den senaste tidens obeslutsamhet kring Arafats liv och död. I stället arbetar man nu för fullt för att ordna ett enat styre mot ockupationen.

- De verkar tro att vi kommer att tappa fattningen nu när Arafat är borta, säger Ghassan Abdallah, en av de ledande figurerna bakom sommarens Lausanne-konferens för en enstatslösning. Men sanningen är att det dör folk omkring oss varje dag, vi är vana, fortsätter han.

Sam Bahour, amerikansk palestinier, affärsman och grundare av det första palestinska Shoppingcentrat, instämmer.

- Det är nu dags att bygga upp våra politiska institutioner, vi behöver bara lite tid för att samla oss, sen kan vi ha en omröstning och få in alla motståndsrörelser i en regering.

Vi träffar Ghassan Abdallah och Sam Bahour på ett kafé i centrala delarna av Ramallah, de bryter fastan med kaffe och cigarretter.

- Israel hoppas på inbördeskrig eller en marionettregering som de kan använda mot oss, säger Bahour, men jag tror att vi kan bli starkare när fler ingår i beslutsprocessen.

Då Arafat besuttit ett trettiotal poster i den palestinska myndigheten i ett centraliserat styre, har han kunnat gå med på eftergifter gentemot Israel utan någon större folklig förankring.

Den största av dessa var 1988 då staten Israel erkändes och man gav upp 2/3 av Palestina. Med alla motståndsrörelser i regeringen skulle ståndaktigheten mot israeliska påtryckningar bli starkare, menar Bahour.

Men det är ändå denna ståndaktighet som är Arafats stora förtjänst, förklarar Abdallah.

- Även om vi inte har tyckt om myndighetens korruption, har Arafat aldrig svikit oss, säger han. Han har utstått enorma påtryckningar från både Israel och USA, men han har ändå inte svikit oss i förhandlingarna om Jerusalem eller flyktingarnas rätt att återvända.

Palestiniers inställning till Arafat må vara komplicerad. Även om folket stöttat presidenten under alla aggressioner, riktar de kritik mot hans styre.

- Arafat har aldrig varit någon diktator, förklarar Abdallah.

- För oss kommer han alltid vara den person som slog de överlägsna israeliska styrkorna vid Karameh i Jordanien. Han är 'symbolen', fortsätter han.

- Samtidigt, tillägger Bahour, är det ingen som gillar korruption. Varje gång Israel hotade avrätta Arafat, samlades tusentals supportrar runt hans högkvarter. Vi brukade skämta om att israelerna aldrig håller sina löften. Men å andra sidan, fortsätter han, är Palestina mycket mindre korrupt än de flesta andra tredje världenländer.

Det palestinska samhället är, till skillnad från den mytbildning som västerländsk press skapar, mycket öppnare och friare än vad man kan förvänta sig. Här finns ingen officiell censur eller lagstiftning mot kritik. I Reportrar Utan Gränsers lista på länders pressfrihet hamnar Palestinska myndigheten på en betydligt bättre placering än vad Israel gör. Diskussionerna om korruption och diktatur måste därför ses i sitt rätta ljus.

Att många palestinier ser Arafats bortgång som ett tillfälle att samla sina styrkor och tänka om sina strategier bör inte uppfattas som avsaknad av respekt för mannen som lett folket i över 30 år. Det palestinska samhället kan nu sannolikt hantera en lugn bortgång av presidenten genom att omgruppera och hedra nationens symbol med att den funnit sin eviga frihet.