I Israel förklarar pressministeriet att man börjat bojkotta 'Israelfientliga' journalister, Washington Posts korrespondent åker hem, The Guardians korrespondent blir omplacerad. BBCs palestinska reportrar förvägras pressackreditering och ett öppet krig bryter ut mellan kanalen och regeringen. CNN förklaras vara pro-palestinskt och kabelleverantören hotar byta ut dem mot FOX. Samtidigt drar en massiv kampanj igång i Stockholm då dussintalet arga Israelvänner regelbundet börjar höra av sig till tidningar, radio och tv-kanaler. Man hotar med rättsprocesser, gör anmälningar till granskningsnämnden, skriver insändare om den växande antisemitismen, och ringer och e-postar journalister och redaktörer.

Några år senare vågar Aftonbladet och Svenska Dagbladet inte publicera den första svenska intervjun med kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu. Det är för känsligt. På plats vågar DNs korrespondent inte genomföra samma intervju för att hon är rädd att bli utvisad. Kampanjen har börjat ge resultat.

Den 22 februari 2004 sprängs en buss i centrala Jerusalem. Det är dagen innan murbygget tas upp i Haag-domstolen. Åtta personer dödas och Aktuellt gör ett sedvanligt reportage. 'Blod och sönderslitna kroppsdelar', makabra bilder på dådet kablas ut. Rolf Fredrikssons speakerröst ekar genom televisionen 'al-Aqsa-martyrernas brigader tog på sig skulden för dådet, och sa att det var en hämnd för en tidigare attack i Gaza'. Israeliska talesmän förklarar att det inte är muren som står inför rätta utan palestinierna. Palestinska premiärministern fördömer all terror mot civila. En man rider förbi det kolossala arkitektoniska komplexet på en åsna; han är 'palestinierna'.

På onsdagen efter dådet träffar jag Rolf Fredriksson i SVTs kafeteria, han förklarar hur nyhetsinslaget kom till.

- Vi hade ett reportage från självmordsbombarens familj med bilder på hur de utrymde sitt hus i väntan på militärens demoleringsorder, förklarar han. Men det valde vi att inte visa. Jo, vi visste såklart att det var ett uttalat svar på att 15 personer dödats i Gaza, men mängden var inte det väsentliga.

Rolf Fredriksson berättar att han fick in ett TT-telegram där talesmannen för al-Aqsa-martyrernas brigader tog avstånd från dådet och förnekade all inblandning.

- Jag kunde ju inte säga att det inte var de som utförde attentatet, det skulle bli allt för komplicerat för publiken, men man undrar förstås om inte Israel har ett finger med i spelet med tanke på tidpunkten, förklarar han.

Det sistnämnda är bara spekulationer, understryker reportern, vilket man verkligen inte kan uttrycka. Nej, vissa saker kan man givetvis inte säga, men man kan bara undra varför medias spekulationer om underrättelsetjänstens inblandning i bombningen av Moskvas hyreshus före Tjetjenienkriget tillät sig vara så vida.

Att det finns sådant som man som journalist i offentliga sammanhang inte kan yttra är självklart. De politiska och sociala tabun som omgärdar oss begränsar vår möjlighet att uttrycka oss och att tänka kritiskt. Men vissa begränsningar är långtifrån journalistens egna val.

Vid vägposteringen till Nablus står FOX televisions uppgivna arbetslag. Den brokiga vägen till Neapels palestinska systerstad har kantats av missöden. I regn och lera har de väntat i timmar på att militärmakten ska ge dem tillträde att få se hur palestinier lever.

- De ger oss egentligen ingen anledning, de påstår att vi behöver tillstånd för att ta oss in. Vi har tillstånd, säger reportern.

En beskedlig tid före arbetslagets avresa presenterar sig nyhetsmediet för den lokala israeliska ambassaden. Man förklarar vad man ska göra och vilket syfte man har med att skicka korrespondenter. Väl i landet ansöker man om ackreditering från det israeliska pressministeriet som i sin tur gör en samkörning med den berörda ambassaden och underrättelsetjänstens arkiv. Ambassaden kontrollerar vad journalisterna tidigare producerat, medan underrättelsetjänsten undersöker vad man har för politiskt samröre. Efter det eventuella beviljandet utfärdas israeliskt presskort. Nästa steg är tillträdet. Gärna med en dags varsel bör militären kontaktas för skriftligt tillstånd att åka in i den specifika staden. Vid vägposteringen får man visa upp presskort och tillstånd. Och vänta. Om soldaternas humör tillåter begär de bekräftelse på tillståndet.

- Journalister får inte komma in, ryter kaptenen, det pågår militära operationer i området.

Jag stoppar undan det värdelösa plastkortet som utfärdats veckan innan och går fram till en man som vinkar tio meter bort.

- Vill du komma förbi? frågar han. Varför gör du inte som alla andra?

Mannen pekar ner mot bergssluttningen där hundratals palestinier går runt posteringen till de väntande gula taxibilarna. Med betongen på plats blir detta en allt svårare bravad.

Lobbyn i Sverige, militärmakten i Israel; kampanjen har börjat ge resultat. De etablerade medierna får allt svårare att rapportera om konflikten och det har blivit öppen säsong på den oberoende journalistiken. I ett sådant läge blir den fria rösten som beskriver verkligheten i all sin nakenhet en allt viktigare livlina.