Argument | Djurrätt och miljö

Med rötter i djurrättsrörelsen under sent 1990-tal och därefter med akademiska studier i miljövetenskap har jag ofta fått tillfälle att reflektera över kopplingen mellan djurrätt och miljö. Klart är att både djurrättsrörelsen och miljörörelsen har ett intresse för djur, fast på olika sätt.
Djurrättsrörelsen ser djur som individer med ett värde i sig, medan miljörörelsen snarare betraktar djur som värdefulla som arter eller som en del av ekologin. Djurrättsrörelsen kritiserar mänskligt utnyttjande av djur som det inom köttindustrin. Miljörörelsen upprörs snarare av djurarter som utrotas.
Dock har köttindustrins miljökonsekvenser allt mer börjat diskuteras. Nyligen kom en rapport från FN:s jordbruksorgan FAO som visade att 18 procent av de globala utsläppen av växthusgaser orsakas av kött- och mjölkproduktionen. Det är mer än vad hela transportsystemet i världen släpper ut. Kopplingen mellan min djurrättsposition och mitt miljöengagemang förefaller därmed klar. Fast tyvärr tror jag inte att saken är riktigt så enkel.

Men låt oss börja med köttets miljöproblem. Köttkonsumtionens miljöpåverkan begränsar sig inte bara till växthusgaser. Ofta talas det om mineraler och energiresurser när man talar om resursbrist, men mark för jordbruksproduktion kommer sannolikt vara en väl så knapp resurs i framtiden som guld, uran eller naturgas. Och kött kräver väsentligt större ytor än vegetarisk mat. Att det kräver mer åkermark innebär också att problemen som finns i jordbruket med övergödning, vattenanvändning och kemikalier flerfaldigas när vi äter kött jämfört med om vi skulle äta vegetariskt.
Till detta kommer som sagt utsläppen av växthusgaser från djurhållningen. Det handlar bara till en liten del om att mer mark måste beredas med traktorer. De huvudsakliga skälen är två andra växthusgaser, lustgas och metan. När en åker gödslas med kväve - konstgödning eller djurgödsel gör detsamma - omvandlas en del av kvävet till lustgas som påverkar klimatet omkring 300 gånger mer än koldioxid. Om det krävs mer åkermark blir det större utsläpp av lustgas. Dessutom avger gödsel såväl lustgas som metangas. Till detta kommer att framför allt kor fiser och rapar ut stora mängder metan.
Det betyder att klimatpåverkan från kött är väsentligt större än för vegetabilier. Ofta talas det om transporternas miljöpåverkan i samband med mat, men faktum är att valet mellan köttet eller bönan är mer än 20 gånger viktigare för klimatet än om biffen kommer från granngården eller från Argentina.

När det gäller mark och växthusgaser förefaller nötdjur vara värsta miljöboven, men samtidigt omhuldas korna i Sverige för att de håller landskapet öppet och bidrar till den biologiska mångfalden. Det är sant, korna betar i Sverige, i de flesta fall mellan två och fyra månader av årets tolv. Från en position där man värnar de enskilda djuren är det dock tydligt att man inte nödvändigtvis behöver slå ihjäl dem för att de ska hålla landskapet öppet. Med tanke på hur stora pengar EU anslår till köttsubventioner varje år skulle man kunna använda en bråkdel av dem till att anställa kor som landskapsvårdare. Korna får leva sina liv på hagmarker, får stödutfodring och skydd på vintern, men lever annars ganska ostörda av människor. Köttkonsumtion är inte nödvändigt för att hålla landskapet öppet.
Matmarknaden blir som många andra marknader allt mer globaliserad. Öppna landskap är måhända en fråga i Sverige, men i Brasilien huggs regnskog ner för att bli betesmark. I den delen av världen är öppna landskap med andra ord ett problem. Och det krävs ständigt nya områden för betesmark eftersom sojaplantagerna expanderar på den gamla betesmarken.
Sojan används främst till att föda köttdjur i bland annat Sverige. De största sojakonsumenterna i dag är blandkostarna, inte de veganer som dricker en liter sojamjölk om dagen.

Det finns alltså goda skäl att vara kritisk mot köttproduktionen utifrån miljöskäl, och det är märkligt att miljörörelsen inte ägnat köttet större uppmärksamhet. Men det finns också goda skäl att vara kritisk mot köttindustrin utifrån omsorg om djuren. Djurrättsideologin har fört in perspektivet att djur inte bara ska betraktas som representanter för en art, eller spelare i ett ekosystem, utan som individer med ett värde i sig själva. Tanken är lika enkel som svindlande och uppfordrande. Vi människor har känslor och vi ogillar lidande. Djur har också känslor och kan därmed uppleva, och vilja slippa, lidande. Och om vi tycker att det är fel att människor lider borde vi rimligen också tycka att det är fel att djur lider.
Djurrättsrörelsen har därmed starka moraliska argument för att förkasta köttindustrin. Men eftersom miljöskälen också är starka, och samhället är mer mottagligt för miljöargument än moraliska argument om djurs värde, använder sig djurrättsrörelsen också av miljöargument för att kritisera köttindustrin.
Jag ser flera problem med detta. Den första invändningen är främst akademisk. Jag ser helst att man använder de argument som i sig är hållbara, inte de som råkar fungera i den dagliga politiska debatten. Den andra invändningen är att miljöargument kan driva oss mot en kötthållning som är sämre ur djurskyddssynpunkt. Och den tredje invändningen är att det inte finns miljöskäl för ett helt vegetariskt samhälle.

Varför skulle miljöskälen driva oss mot sämre djurskydd? Jo, därför att miljöeffekterna skiljer sig ganska mycket åt mellan olika typer av kött. Ofta sägs det att det krävs tio gånger mer mark för att producera ett kilo kött än att producera ett kilo vegetabilier, fast bilden är mer komplicerad än så (se figuren). Det krävs tio gånger mer mark för nötkött än för bönor, och nötkött orsakar omkring tjugo gånger högre påverkan på klimatet. Kyckling- och svinproduktion kräver dock bara omkring tre gånger mer mark än bönor. Det finns alltså goda miljöskäl att slopa köttet, men också att ersätta biffen med kyckling.
Den viktigaste orsaken till att det skiljer så mycket mellan olika typer av kött är att det finns skillnader i hur många barn det går på varje vuxet djur. Mamman måste ju äta utan att det blir något kött av det. Kor föder ungefär en kalv om året, alltså måste en ko hållas vid liv för varje kalv som slaktas. Men under ett år lägger en höna ägg som ger 150 kycklingar. Alltså behöver det bara gå resurser till en höna per 150 kycklingar som slaktas. Detta är faktiskt den viktigaste orsaken till att kycklinguppfödning är mer markeffektiv än nötkött. Men det finns fler skäl. Avel på kycklingar är driven längre än på kor, vilket gör att de växer snabbare, men också mår sämre. En svensk studie visade att 18 procent av kycklingarna hade allvarliga benfel vid 34 dagars ålder. Ungdjur för slakt går oftast i lösdrift, vilket gör att de gör av med ganska mycket energi genom att springa omkring. Detsamma kan inte sägas om kycklingar som har minimalt med utrymme att röra sig på. Liknande situation gäller för grisarna som lever i trånga stior med minimal stimulans, och ingen utevistelse. En mer resurssnål uppfödning innebär i många fall också ett sämre djurskydd.

Fast saken är återigen inte så enkel. Köttuppfödning i Syd kräver ofta stora mängder mark eftersom djuren får beta på marker där det inte växer så mycket. Visserligen får djuren i hög grad röra på sig, samtidigt är de inte sällan undernärda eller drabbas av sjukdomar. Det finns alltså inget absolut samband mellan markkrävande uppfödning och bättre djurskydd.
För att övertyga enskilda individer tror jag att miljöargument kan tjäna djurrättsrörelsen väl, men det är på den politiska nivån som faran uppstår. Hur kommer det politiska systemet agera om det blir en stark opinion mot köttets miljöpåverkan, om den inte är matchad av en stark djurrättslig rörelse? Förvisso är kyckling mindre miljövänlig än den vegetariska maten. Men betraktar vi den politiska situationen i Sverige i dag är det inte många politiker som skulle våga ge sig på köttkonsumtionen. Få saker skulle vara mer kontroversiella. Det politiska systemet skulle snarast svara med att försöka minska nötköttkonsumtionen för att istället öka kycklingkonsumtionen. Något som bara skulle flerfaldiga det lidande som redan finns inom kycklingindustrin.
Och faktum är att miljövinsten man får genom att byta biffen mot kyckling är större än den man får när man går från kyckling till böna.
Dessutom är det inte så att maximal miljö- och resurshänsyn innebär att vi bör gå mot ett vegetariskt samhälle. Det finns mark på jorden som inte kan utnyttjas till jordbruksproduktion, men som fungerar för djur att beta på. Det kan handla om sluttningar och torra områden. Till det kommer rester från jordbruket som inte kan användas för mänsklig konsumtion men väl till djurfoder. I en värld där miljön sätts i första rummet kommer det att finnas en liten köttproduktion, och till det en del jakt och fiske. Endast djurrättsideologin leder oss till slutsatsen att all uppfödning av djur i trånga utrymmen för mänsklig förbrukning är en förkastlig praktik.

Alltså, för den som bara är intresserad av miljöfrågor är det rimligt att driva minskad köttkonsumtion. Den som vill se ett stopp för utnyttjande och dödande av de icke-mänskliga djuren borde å andra sidan vara mycket försiktigare med att använda miljöargument. Ser vi oss omkring är det precis tvärtom. Miljöorganisationerna börjar sakta krypa ur sina hålor för att säga att det här med kött kanske inte är så bra. Samtidigt argumenterar djurrättsaktivister ibland med miljö- och hälsoargument med en sådan frenesi att man undrar hur mycket de egentligen bryr sig om djuren.
Det är dags för djurrättsrörelsen att vara lite försiktig, hålla djurrättsargumenten främst, och låta miljöargumenten snarare lura i bakgrunden. För miljörörelsens del, som rimligen sätter miljön i första rummet, är det märkligt, ja närmast oförlåtligt, att man inte tagit mod till sig att kritisera köttkonsumtionen hårdare. Med hälften så stor köttindustri skulle både klimatet och världens orörda skogar ligga väsentligt bättre till.