Nätet växer. Man har gripit en svensk man i Köpenhamn. Han är misstänkt för terrorism. Media rapporterar om razzior mot islamister i London, Paris och Berlin. Bomber exploderar i Madrid, Tasjkent, Moskva, Riyad och Bagdad.

De som skriver om bomberna och razziorna ger oss inga sammanhang. I stället använder de ord som ger oss hela världar av tankar och bilder: internationell terrorism, terrornätverk och al-Qaida. Orden är enkla, men inte innehållet.

Ordet terrornätverk ger en bild av en mäktig organisation som finns överallt. När som helst, var som helst, kan en oskyldig människa sprängas. Nätverkets trådar sträcker sig till förorten i Stockholm, till industriområdet i Köpenhamn, till djunglerna i Thailand och till det sönderbombade huset i Grozny.

Men är al-Qaida ett sådant nätverk? Det tror inte Jason Burke, brittisk journalist och författare till boken Al-Qaeda (2003). Bin Ladin delar inte ut order som i en armé, skriver han. Den irakiske terroristexperten Mustafa Alani tror inte att al-Qaida finns kvar. USA har nog slagit sönder det, tror han. Han menar att det är små lokala terrorgrupper som spränger bomberna.

Om terrornätverket inte finns, vilka ord ska vi använda då? Den franske terroristexperten Robert Jaquard talar om en 'fundamentalistisk nebulosa'. En nebulosa är som ett moln av tunn gas. Andra har föreslagit virus, eller 'decentraliserad terrorism'.

Jason Burke provar att beskriva al-Qaida som en grupp 'riskkapitalister'. Han tänker sig att al-Qaida kunde hjälpa en terrorgrupp med pengar eller kontakter. Men att al-Qaida själva inte brukade mörda folk eller spränga bomber. När Isaac Asimovs berömda science fiction-roman Stiftelsen översattes till arabiska fick den titeln al-Qaida. Och kanske har al-Qaida fungerat som en stiftelse. Kanske har de hjälpt terrorgrupper runt om i världen, som nu klarar sig själva.

Men varför talar man då om terrornätverk hela tiden? Svaret är nog att de västerländska regimerna hellre kämpar mot en stor, gemensam fiende än mot många små.