Fredagen den 13 februari blev en turdag för finansminister Magdalena Andersson. I skuggan av Riksbankens minusränta sjönk räntan för 10-åriga statsobligationer till rekordlåga 0,49 procent. Den svenska regeringen kan nu låna till mindre än en halv procents ränta. Det låter bra, men verkligheten är ännu bättre. Eftersom inflationen automatiskt minskar en skuld så är den verkliga kostnaden för ett lån alltid realräntan, alltså den vanliga räntan, minus inflationen.

I dag är inflationen noll men Riksbankens mål är att den ska öka till två procent och man trycker nu mer pengar för att nå målet. När prisökningarna blir en halv procent blir realräntan noll för ett 10-årigt lån som tas i dag. Då lånar staten gratis.

Aldrig tidigare har en svensk finansminister utan kostnad kunnat låna pengar till viktiga samhällsinvesteringar. Ett guldläge för en regering som sagt att investeringar ska ”lyfta Sverige”. Men Magdalena Andersson säger nej. Orubbligt har hon hittills hävdat att ”krona för krona” ska gälla, det vill säga varje ny offentlig utgift ska motsvaras av höjda skatter eller nedskärningar någon annanstans.

”Lån måste betalas tillbaka”, är argumentet. Men att säga nej till lånefinansierade investeringar när kostnaden är noll är detsamma som att säga att det inte finns några samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Det är förstås ekonomiskt nonsens, vilket Magdalena Andersson vet. Men hennes motstånd handlar inte om ekonomiska överväganden utan om politisk taktik.

När det gäller den övergripande ekonomiska politiken är skillnaderna mellan de politiska blocken i dag mycket små. Alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet står bakom överskottsmålet för budgetpolitiken, vilket innebär att de offentliga finanserna över en konjunkturcykel ska visa ett årligt överskott motsvarande en procent av BNP, eller cirka 40 miljarder kronor.

I dag visar de offentliga finanserna istället ett underskott på en procent av BNP. Till skillnad från kommunerna har staten inte heller någon separat kapitalbudget för investeringar. Ingen skillnad görs mellan utgifter för barnbidrag eller för ny järnväg.

Så länge budgetpolitiken utformas inom de ramar som överskottsmålet sätter finns därför inget utrymme för att utnyttja de möjligheter staten nu har att låna gratis till investeringar. Och partierna bevakar varandra. Ingen vågar ifrågasätta överskottsmålet av rädsla för att av motståndarna utmålas som oansvariga.

Men utanför riksdagsdörrarna låter det annorlunda. Trycket på regeringen ökar. LO vill ha ett stimulanspaket på 70 miljarder kronor, Svenskt Näringsliv vill se infrastrukturinvesteringar på 300 miljarder, Hyresgästföreningen vill ha bostadsinvesteringar för att hjälpa de 400 000 som står i bostadskö och Riksbanken vill ha det för att dämpa prisuppgången på bostäder. (S)-nestorn Kjell-Olof Feldt manar liksom DN:s ledarsida, Magdalena Andersson att tänka om. Och en alltmer klimatmedveten opinion vill se satsningar på förnyelsebar energi.

Men i regeringskretsarna är det tyngsta argumentet för att byta strategi oron för arbetslösheten. Socialdemokraterna vann valet på löftet att Sverige ska få EU:s lägsta arbetslöshet. Det förutsätter en halvering av nuvarande arbetslöshet. Men utan ökade investeringar kommer sysselsättningen knappast att öka och S-ministrarnas möte med väljarna år 2018 riskerar att bli en frostig historia.

Den socialdemokratiska partiledningen väger nu för och emot. Att våga eller att inte våga gå utöver budgetreglerna och låna till investeringar, det är frågan. När vårbudgeten presenteras i maj får vi svaret.