I en ljusgrön fåtölj ligger en kudde slängd. På den kan man slå. Det går också bra att skrika tyst. Eller högt – om rummet har tjocka väggar eller om man befinner sig i skogen. Men då bör man inte vara ensam. Efter ilskan kommer ledsnaden.

– Trauma sitter i kroppen och det är viktigt att gå igenom alla känslor, förklarar psykologen Kenjiro Sato.

Han tar emot i ett litet konferensrum i Teamet för krigs- och tortyrskadades lokaler i Malmö. Det är där han normalt håller i de aktiveringsstunder som utgör terapin för de papperslösa. De fikar och pratar ihop, berättar han.

– Vi skapar gemenskap för att de ska se en annan bild av människan och Sverige.

Någon verklig traumabearbetning är det inte frågan om. Då krävs en grundläggande trygghet och en stabil tillvaro.

– All psykisk energi går åt till alla orosmoln som finns för dagen, säger han.

När debatten om Reva blossade upp i media i fjol var det ingen nyhet för personalen på Teamet för krigs- och tortyrskadade. I åratal har de mött ungdomar och barn som levt som papperslösa i Malmö.

– Först ville vi inte prata med media för att vi var rädda för att polisen skulle komma hit. Men sedan förstod vi att det var något som allmänheten behövde veta.

I magasinet Re:public beskrev han hur rädslan var allt de papperslösa kunde prata om. Att P:et i PTSD – post traumatisk stress – bytts ut mot pågående. Det terapeutiska arbetet fick skjutas på framtiden. För de som fortfarande är papperslösa är rädslan densamma, säger Kenjiro Sato. Men många av de som då levde under det konstanta hotet av att kunna bli deporterade har nu kunnat söka asyl. Vissa har också fått uppehållstillstånd.

– Då har vi ett bra läge för att gå tillbaka och bearbeta de trauman som uppstått under flykten, i hemlandet och sedan under tiden i Sverige.

Kenjiro Sato plockar upp en whiteboardpenna och börjar rita vad som ser ut som ett virrvarr av streck med två utgångar. Ett sätt att förklara känslan som kan finnas av att det inte finns någon början eller slut på de traumatiska upplevelserna. Illustrationen används som ett sätt för att visa att det är normalt att reagera så som de reagerar.

– Vi gör det till en linje framåt och bakåt och delar upp det i faser, då börjar det här kaoset försvinna.

En vardag kan ha förändrats över en dag av en kupp eller ett krig och förbytts i ett liv på flykt. Och när väl målet för flykten nåtts har otryggheten bestått. Han skriver Reva på tavlan.

– Det var då de skulle känna sig trygga. Istället för att ta hand om sina traumatiska upplevelser fick de skjuta det ännu längre tillbaka i tiden för att ta hand om sina nya trauman.

Men långt tillbaka i tiden kan också fina minnen finnas. En barndom med glädjeämnen och en trygg anknytning till människorna i omgivningen.

– Det är det vi försöker hitta tillbaka till, säger Kenjiro Sato.