I denna skrift, som är uppdelad i två kortare texter, presenterar han sitt ambitiösa projekt att skapa en ny form av politisk historia. Pierre Rosanvallon innehar en lärostol i ”det politiskas moderna och samtida historia” på anrika Collège de France och hans gärning går ut på att aldrig lyfta blicken från det politiska samt ständigt vrida och vända på de ord vi förknippar med den moderna politiken – bland andra frihet, rättvisa och inte minst demokrati.

För att återknyta till bokens titel menar Rosanvallon att demokrati aldrig kan vara fixerat, aldrig går att uppnå. Lika mycket som det upplevs som ett ideal upplevs det också som problem. För demokrati har vare sig en naturlig uppkomst eller en nödvändig utveckling, utan är ständigt en bricka i samhällsspelet.

Med torr saklighet skisserar professorn sitt projekt och det är tydligt att det rör sig om en noggrann och nitisk herre som inte är rädd för att gå i polemik mot samtida teorier eller filosofiska kolosser som Michel Foucault, om än med klädsam respekt.

Genom de båda texterna positionerar sig författaren med och mot de stora disciplinerna varur han hämtar sin inspiration att rita om den politisk-historiska kartan. Han vill med sitt projekt skapa en historia om det politiska genom en genealogisk metod i syfte att överbrygga det som ämnena socialhistoria, sociologi, politisk teori och idéhistoria i Rosanvallons mening missar att fånga.

Genom att fästa vikt vid de moment där historieskrivningen och de respektive disciplinerna motsäger varandra, förlorar sikte eller blir kausalt normativa vill Rosanvallon hämta kraft och erhålla en vidare överblick över den politiska historien.

Metoden för arbetet är det ständiga studiet av såväl klassiska politiska och litterära verk som tidningsartiklar och pamfletter från det som kan ses som svunna tider, för ”inget politiskt begrepp kan lösgöras från sin artikulering i historien”. Han vill gripa tag i alla de ögonblick då de slitna orden uttalats och (re)konstituerats. Han vill skapa en filosofisk historia över politiken.

Vid ett skede skriver Rosanvallon om hur han kombinerar sitt akademiska jag med ett samhälleligt engagemang, något han hävdar vara kontroversiellt i den akademiska världen. Detta är ett intressant resonemang och Rosanvallon skriver till och med att målsättningen med hans forskningsprojekt är att ”nå en punkt där distinktionen mellan kunskap och handlande upplöses; där kunskapen om samhället inte längre skiljs från det medvetna handlandet för att förändra det”.

Detta gör att man blir intresserad av hans mer empiriska verk och det skänker en förhoppning om möjligheten att sudda ut skiljelinjen mellan det intellektuella arbetet och den handfasta aktionen. Sammanfattningsvis får jag nog säga att Tankekraft med denna utgivning fångat mitt intresse för denna förändringstörstande professor och jag ser med tillförsikt fram emot den svenska översättning av Rosanvallons La contre-démocratie som förlaget planerar att ge ut till hösten.