Innan den till allra sista plats fullbokade föreläsningen (de 400 platserna tog slut på en dag!) tog Judith Butler emot en skara journalister i Svenska Akademiens tjusiga bibliotek. Nedsjunken i en djup läderfåtölj satt denna intellektuella gigant, som på frågan om vad hon hittills i sin ”karriär” är mest stolt över en smula generat svarar att det är de brev hon fått av människor som tackat henne för att hennes böcker gjort livet möjligt:

– Om jag på något sätt hjälpt till att göra liv möjliga att leva gör det mig omåttligt rörd och stolt, säger Butler.

Att just artikulera och skapa diskursiva (och i förlängningen materiella) rum och möjligheter för ”omöjliga liv” att ta plats i offentligheten – vare sig det rör sig om sexualiteter som inte passar in i heteromatrisen, partners i samkönade förhållanden vars frånfälle inte kan sörjas offentligt eller krigsoffer i Afghanistan vars död i tusental i bästa fall rapporteras som en notis trots att det är ”våra” bomber som dödat dem – har Judith Butler gjort det till sin filosofiska uppgift att dels oförtröttligt berätta om och därmed skapa möjligheter för dessa liv, dels försöka förstå vilka mekanismer som legat till grund för att de från början gjorts omöjliga.

Hon vill ta tillbaka ”diskursen om livet” från abortmotståndarna på högersidan. Genom att dra en rak linje från Antigones kamp för sin rätt att sörja sin döde bror till dagens Syrien där president al-Assad förbjuder rebellerna att offentligt sörja sina nära som mist sina liv i kampen för demokratiska rättigheter, tar Judith Butler sin utgångspunkt i allas vår rätt till levbara liv och kapaciteten att sörja. 

Dessa två frågor hänger ihop, för, frågar sig Butler, hur ska man någonsin kunna sörja ett liv som aldrig ens kvalificerats som liv?

Butler menar att vi lever i en tid då frågorna är många och stora, inte minst i Europa där det smittsamma motståndet mot multikulturalismen ytterst ställer oss alla inför den oundvikliga frågan om jämlikhet. Därtill är hela den retorik som hjälpt till att orientera oss i gungning; stater förklarar krig i namn av frihet – demonstranter protesterar mot krig i namn av frihet. Regeringar förbjuder burka i namn av autonomi och jämlikhet – demonstranter protesterar mot förbudet i namn av autonomi och jämlikhet. 

Butler menar att behovet av en dynamisk politisk teori är akut i tider som dessa, men påpekar i nästa andetag att hon inte vill bli misstagen för en social ingenjör:

– När mina teorier väl är publicerade har jag inte längre någon kontroll över hur de tas i bruk.

När Fria Tidningen frågar Judith Butler hur hon, apropå hennes senaste bok som behandlar hur krig ”ramas in”, reagerade på amerikanernas respons på Usama bin Ladins död och mer specifikt Barack Obamas uttalande om att de som ifrågasätter nödvändigheten att döda bin Ladin borde få sina huvuden undersökta, svarar Butler – halvt på skämt, halvt på allvar – att hon ser det som en positiv sak att få sitt huvud undersökt, för kanske är det psykoanalysen som bäst kan svara på frågan om aggressionens natur som ligger till grund för att folk går ut på gatorna i tusental för att fira en människas död. Butler tillägger dock att hon tillhör den minoritet som helst hade sett bin Ladin ställas inför rätta.

Genom att, fast förankrad i en judisk intellektuell tradition, ta avstamp i dels Emmanuel Levinas imperativ om vårt ovillkorligt påkallade etiska ansvar inför den Andre och Hannah Arendts analys av Adolf Eichmanns rättegång samt hennes teser om statslöshet, drar Butler i sin föreläsning upp linjerna för sin filosofi om ”osäkra liv” och behovet av att organisera sociala och politiska institutioner som tar denna sårbarhet i beaktande och därigenom främjar och upprätthåller liv. 

Det vi har gemensamt som levande varelser är nämligen just det faktum att vi är sårbara, att våra liv är osäkra och att vi därigenom också är beroende av varandra. Detta borde vara fundamentet för en etik som lär oss att en antikrigspolitik är det enda verkliga sättet att hantera vår konstitutiva sårbarhet.

Israels ockupation av Palestina tjänar som en fond för Butlers utläggning och hon påminner oss om att Hannah Arendt redan 1944 varnade att grundandet av staten Israel, eller vilken nationalstat som helst för den delen, på basis av idén om en homogen befolkning i religiösa och kulturella termer oundvikligen leder till produktionen av statslösa flyktingar. Arendt menade att detta i sin tur sannolikt ger konsekvensen att staten Israel i decennier framöver kommer befinna sig i olika stadier av konflikt och strid.

Och det är här som Butler, via Arendt, gör den kontroversiella liknelsen mellan Adolf Eichmann och staten Israels koloniala ockupation och bosättningar: ingen har privilegiet att välja vem vi bebor jorden tillsammans med. Gör vi misstaget att tro att vi kan välja vem som har rätt att bebo världen placerar vi oss själva i en folkmordsliknande position.

Alla levande varelser på jorden hör ihop, och inte ens en individualism driven till absurditetens gräns kan någonsin upphäva det faktum att vi blir till i relation till den Andre. Detta skapar i sin tur etiska imperativ att handla på ett sätt som underlättar och understödjer möjligheten till liv.

Judith Butler avslutar sin timslånga föreläsning med att säga att ”det är först när vi inser att det som händer där också händer här, och att det som händer här redan händer någon annanstans, som vi kan lägga grunden för en social ontologi som bygger på en för alla levande varelser delad osäkerhet och därifrån arbeta tillsammans för att minska samma osäkerhet och öka jämlikheten”.

När jag lämnar Nobelmuseet med dessa ord ringande i huvudet kan jag inte låta bli att tänka att om Butlers etik skulle börja praktiseras på allvar så skulle hon dränkas i brev av människor över hela världen som tackar henne för att ha möjliggjort liv.