Prekariatet är ett begrepp som börjar användas allt flitigare för att beskriva en växande grupp av människor som tvingas varva mängder av olika osäkra anställningar, vikariat och projektjobb med arbetslöshet. Just osäkerheten, eller det prekära tillståndet, är det som förenar prekariatet som innefattar både den traditionella arbetarklassen och medelklassen, vars universitetsubildningar inte längre är en garant för en trygg anställning.

I Prekaritet 2.0 skriver Ivor Southwood utifrån sina brittiska erfarenheter av att tillhöra prekariatet och vad det innebär i form av att ständigt arbeta på sin anställningsbarhet. För vad den ständigt osäkra tillvaron för med sig är ett krav på att man alltid kan göra mer för att man ska kunna få det där jobbet och den trygghet som det i längden för med sig.

Southwood visar också hur arbetsköparna kan utnyttja arbetstagarens prekära situation. I ett särskilt intressant avsnitt beskriver han hur han rekryterats till att packa upp varor för ett dotterbolag till Wal-Mart inför julhandeln.

Innan arbetet kunde sätta igång fick Southwood och hans kollegor ett frågeformulär i handen. De uppmanades att kryssa i ett alternativ på frågor som: A) Jag arbetar bäst utan press eller B) Jag gillar tidspress. Därefter fick de se en reklamdokumentär om företaget. Utifrån denna anmodades deltagarna designa en affisch som skulle tjäna syftet att ”sälja” företaget till en potentiell medarbetare.

Southwood tolkar detta som en plantering av ”ett specifikt sätt att framträda/känna/tänka”. Vi som såg Uppdrag gransknings reportage om företaget The Phone House personalpolitik känner igen metoderna.

Emotionellt arbete innebär, enligt Arlie Hochschild som myntade begreppet, att locka fram eller hålla inne med känslor för att kontrollera ens yttre uttryck i syfte att producera ett särskilt sinnestillstånd hos andra.

Det klassiska exemplet är flygvärdinnor. Southwood argumenterar för att det emotionella arbetet i dag även karaktäriserar det ”parayrke” som jobbsökandet kommit att innebära. Den senaste ”trenden”, som det har gått att läsa om i svenska tidningar, är arbetsintervjuer utformade som auditions där man har två minuter på sig att övertyga en jury om att man är rätt person för jobbet.

Konceptet är lånat från TV-program som Idol och företrädare för Clarion Hotel, som begagnar sig av denna rekryteringsmetod, menar att personliga egenskaper, beteende och attityd är avgörande för att fånga juryns uppmärksamhet.

I ett läge där riksdagspartierna tävlar i vem som kan artikulera skapa jobb-diskursen flest gånger, samtidigt som vi har en jämviktsarbetslöshet på 6 procent, är det nödvändigt att granska vad som händer i den portal som ska reglera slussningen av människor från ”utanförskap” till ”innanförskap”.

Om vi på riktigt ska kunna förstå – och det måste vi – den industri som sysslar med att göra människor anställningsbara för arbeten som inte existerar, är en bok som Prekaritet 2.0 omistlig. En annan, lika aktuell bok på ett liknande tema är Jon Wemans Åtgärdslandet som belyser fenomenet från ett svenskt perspektiv.