Stefan Jonsson slår hål på invanda tankemönster
Vid en första anblick spänner DN-skribenten Stefan Jonssons essäsamling Rapport från sopornas planet över brett skilda ämnesområden – Europabygget, mexikanska sopsamlare och marxismens nuvarande hälsa är bara några exempel. Men när man börjar läsa texterna närmre anar man snabbt den Röda tråden.
I Stefan Jonssons texter är de ömsesidiga kopplingarna mellan politik och estetik lika självklara som värda att tränga djupare in i. I en essä med den talande titeln Estetikens fakta och journalistiska fiktioner framlägger Jonsson en tes om att konsten och journalistiken i dag har bytt plats med varandra. Den massmediala rapporteringen liknar en såpopera samtidigt som (den alltmer politiserade) konsten skildrar de skrymslen av verkligheten som inte passar in i det dramatiserade mediebruset. Detta är en viktig påminnelse när rubrikerna om Anna Odells konstprojekt snarare handlat om hur många tusen kronor hon kostat skattebetalarna istället för att fokusera på de nödvändiga frågor kring tvångspsykiatrin som hon faktiskt ville lyfta.
Med ett imponerande brett register tränger Jonsson igenom och främmandegör den marknadsliberala hegemonin genom att visa dess bakgård. Organiseringen av det politiska står i förgrunden, det vill säga människors möjlighet att representera sig själva och sina intressen i vår tids globala offentlighet. I boken hyllas upproren som föll på målsnöret, rösterna som aldrig hördes och till och med de döda och de orörda ruinerna som enligt Jonsson i allra högsta grad bör stå i centrum i konstituerandet av kulturarvet.
Jonsson bjuder in läsaren genom att på ett elegant och lättfattligt vis hänvisa till många gånger krångliga och svårlästa teorier och politiska filosofer. Genom att placera dem i samtida och akuta kontexter skapar han en lust att börja läsa eller läsa om förstahandskällorna.
Inte i en stavelse tappar Jonsson sin kritiska blick; det globala samhället, som det organiseras i lag med den i varje litet skrymsle annekterande kapitalismen måste motarbetas, och det effektivaste vapnet är alltjämt marxismen. I essän ”Är du marxist?”, vilken får mig att tänka på Derridas ”Marx spöken”, slår Jonsson effektivt tillbaka på den i dag utbredda tendensen att dödförklara marxismen. Han hävdar istället att, även om vi kanske inte talar i termer av marxism, så är fortfarande varje motstånd mot den rådande ordningen, vare sig det handlar om globalisering, postkolonialitet, identitet eller demokrati, i själva grundvalen ett motstånd mot kapitalismen.
I den essä som boken lånar sin titel från – Rapport från sopornas planet – lyder en rad: ”I vissa tider och vissa samhällen blir ojämlikheten så stor, förtrycket så starkt, att de utslagna förlorar möjligheten att tillkännage sin existens”. Jonsson uppmanar oss i var och en av bokens essäer att tänka kritiskt. Att ta av oss skygglapparna och slå revor i det invanda.
Det är texter som, om än återhållsamt, skälver av ett krav på förändring. Jag tror att det är omöjligt att läsa denna bok utan att beröras och frammana det djupaste av etiska imperativ: nämligen att inte bara behandla den Andre som om handlandet skulle upphöjas till en allmän maxim, utan att först och främst se och erkänna den Andres rätt att kvalificeras som liv.
Litteratur
Rapport från sopornas planet. Kritiska essäer
Författare Stefan Jonsson Förlag Norstedts