Man kan tycka en hel massa om allt möjligt, om dödshjälp och aborter, om Sverigedemokraterna och kulturutredningen, om melodifestivalen och patriarkatet, om rökning och humor och prostitution. Man kan tycka hela tiden från vaggan till graven, om allt stort och smått mellan himmel och jord. Och det är väl inget fel i sig. Egentligen är det bra att människor tycker. Att det blir diskussion och dialog och konflikt och debatt. Och faktum är att jag ändå har åsikter om det mesta. Jag är för att man ska ta ställning och allt sådant där. Men jag får problem så fort jag ska fästa mitt tyckande på papper. Eller i ett dokument i datorn, ja, det blir ju oftast så. När jag vet att det så småningom ska läsas av andra, i en tidning eller i en tidskrift eller i en blogg. Då känner jag hur jag flyter ut i den där stora tyckarmassan, i alla röster som försöker överrösta varandra.

Allt jag påstår låter plötsligt så meningslöst och självklart och till slut får jag bara lust att skrika: ”Hjälp!”

When we get out of the glass bottles of our ego, and when we escape like squirrels turning in the cages of our personality and get into the forests again, we shall shiver with cold and fright but things will happen to us so that we don’t know ourselves.

Så okej. Jag tycker inte om att tycka. Jag vill hellre skriva om fåglar eller snö. Om tomtar på loftet. Eller ekorrar, kanske. Som D. H. Lawrence. Det är han som är upphovsman till raderna här ovanför. Problemet är ju att så fort man börjar tycka och hojta och väsnas så ser man det där ekorrhjulet så tydligt, den där egoglasbubblan där man bara sitter fast. Så känns det för mig i alla fall. Jag kommer ingen vart. Och frågan är ju varför man över huvud taget ska pracka sina åsikter på andra. Det leder verkligen bara runt. Tro mig, jag har försökt, jag har deltagit i miljoner diskussioner och det har inte lett till att någon har ändrat sig. Jag har aldrig fått mina motståndare att ändra åsikt; vi har bara blivit osams och sedan har allting fortsatt som förut. Ja, nu kanske det säger mer om mig än om diskussioner i allmänhet, men i så fall gör jag väl rätt i mitt antityckande. Och kanske finns det andra vägar? Andra sätt att mötas och förändra världen på? En annan klok person, Søren Kierkegaard, har sagt: ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.” Han menar att man måste vara ödmjuk inför den andra parten, utgå från henne och förstå det hon gör. Det hjälper inte att man kan och vet en massa om man inte först sätter sig in i den andra människans unika situation.

Och det där är något som jag har missat många gånger. Jag har haft så många fiffiga synpunkter och välunderbyggda argument och tänkt att världen skulle bli ett paradis om alla fattade lika mycket som jag. Men ovanpå allt har jag varit högmodig och fåfäng och drömt om att få drämma till med ett ”vad var det jag sa”. Så nu har jag tröttnat. Nu tycker jag inte mera. Nu skuttar jag ut i skogen med de andra ekorrarna. Ni kanske vill hänga med? Det verkar hända grejer därute: Cool, unlying life will rush in, and passion will make our bodies taut with power, we shall stamp our feet with new power and old things will fall down, we shall laugh, and institutions will curl up like burnt paper.