Jag har en katt som är sjuk. Mitt i sommaren, nu när det är som vackrast. När man ska njuta av värmen och naturen och resa bort. Då går jag runt och vallar en liten spinkig kisse. Jag följer med honom ut, för säkerhets skull. Han går själv. Eller, vi går tillsammans. Det behövs ingen sele; han är sällskaplig, precis som en hund. Vi tar små promenader runt huset, på gräset, i parken. Ett varv kring koloniområdet om han är pigg. Han ser tossig ut, för pälsen är bortrakad på frambenen och sidan. Han har legat inne och fått dropp på djursjukhus. För fjorton dagar sedan kom han hem. Veterinären var pessimistisk. Ingen vet hur länge han ska klara sig.

Ibland känner jag mig som Lars Ulrich hela dagarna. Ni vet, Metallicas trummis i Some Kind of Monster när han blir arg. När han skriker Fuck!!! en centimeter från ansiktet på James Hetfield, som ett led i deras rock’n’roll-terapi. Lars är arg på James för att han vill bestämma hela tiden. James är ett kontrollfreak som inte släpper jobbet ifrån sig en sekund. Och meningen är väl att Lars ska få uttrycka sin ilska. James bara sitter där helt orörlig och tar emot.