Hösthyllning
Jag gillar hösten. Just nu sitter jag i mitt kök och ser solen lysa snett in genom fönstret; ljuset silas genom bladen på en stor alm som står utanför. Det blir fina, svajiga mönster på skåpluckor och kakel, bladskuggor som rör sig när vinden går i trädets grenar. Almens blad blir allt gulare. Jag har tagit in mina orkidéer från balkongen. Skymningen faller snabbare för varje dag. Jag tycker om gummistövlar, sockor, tjocka tröjor, paraplyer ... Ja, jag skulle kunna gå på i en lyrisk evighet om det här. Sommaren är alltid för kort, det vet ju alla. Men hösten är självklar, den bara är som den är. Det hör till att den ska vara mörk och kall och regnig och skiner solen någon dag så är det också helt okej. Hösten är vilsam och kräver ingen redovisning. Det är ingen som frågar: “Hur har hösten varit?” Och skulle någon ändå göra det mot all förmodan så kan man till exempel svara: “Tja, jag var förkyld.”
Ibland undrar jag om jag innerst inne är en sorgsen människa. Fast jag aldrig riktigt har insett det. Kanske hösten påminner mig om något som finns där hos mig under ytan, precis som när de gröna löven ändrar färg. Bladen är ju egentligen gula hela tiden, sägs det, men när klorofyllet tar överhanden på sommaren så är det bara den gröna färgen som syns. Jag växte upp i en familj där alla skulle vara glada. Där framgång och lycka var det som räknades. Min pappa hade en liten skylt ovanför sitt skrivbord där det stod “Livet är inte bara en lek, det är en dans på rosor också” – och jag tog till mig de där orden, jag försökte verkligen leva upp till dem. Sorgen hade ingen plats i mitt liv, så jag har sprungit runt och letat efter den. Eller flytt ifrån den, det kanske är detsamma; man kommer aldrig undan sina känslor, det har jag lärt mig efter mycket om och men.
Hur som helst så trodde jag att sorgen var farlig; något snårigt, svart och oändligt som man aldrig kommer ur. Som en labyrint kanske. Eller en spökskog. Ja, jag vet inte.
Jag funderar fortfarande på det där. Vissa känslor är enkla och lätta att identifiera. Andra bara far omkring och skräms. Kanske handlar det också om att jag inte tycker om att känna mig liten. Ynklig, svag och beroende. Men det är minst lika jobbigt att gråta när ingen lyssnar. Sitta ensam och snörvla och tycka synd om sig själv.
Så därför, paradoxalt nog, gillar jag sorgliga saker. Som hösten. När gräset vissnar ner och dör. När regnet faller hela dagen från en molntung himmel. När kalla vindar går i träden och löven virvlar ner. Sorgen har så många ansikten och sånger. Som Crown of Thorns med Mother Love Bone, Fade to Black med Metallica eller Nick Caves Sorrow’s Child. Gissa hur många gånger jag lyssnade på sådant förr i tiden när jag sprang runt på krogar och fester och trodde att jag bara ville vara glad?
Medan jag har skrivit det här har det hunnit bli kväll och skymning. Jag skriver inte mina krönikor så snabbt. Jag går omkring och tänker, bläddrar i någon bok eller tidskrift, letar runt på nätet efter sådant som inspirerar mig. Hur låter det här, kan jag formulera mig så där, blir det över huvud taget begripligt eller kommer ingen att förstå?
Den där sista frågan dyker alltid upp när jag skriver. Jag tycker fortfarande att mina känslor är konstiga. Jag tänker att alla bara ska stå som frågetecken och tycka att jag är krånglig och svår. Jag blir alltid lika glatt överraskad när någon fattar, när det jag säger går fram och inte bara landar mitt i ingenstans. Men nu är det mörkt utanför. Jag tänker inte på vårens sånger. Jag läser John Keats dikt To Autumn – där han kallar hösten “Season of mists and mellow fruitfulness, close bosom-friend of the maturing sun”. Så där ser man, tänker jag. Hösten och solen känner ju varandra. Ja, de är nära vänner, till och med.
