Huvudpersonen, Mio, kom till Sverige som åttaåring från Thailand, hitskickad av sina föräldrar som ville att han skulle gå i skola och arbeta i Sverige. Mio kom dock att halka in i småkriminalitet, narkotikamissbruk och hamnar även hos kronofogden. Det är här filmen tar sitt början, mycket allvarlig och utan ett skratt i sikte. Det allvarsamma uttrycket förstärks av bakgrundsmusiken, som för det mesta utgörs av dystra toner från ett ensamt piano. Sekvenser som visar Mio och hans kompisar när de driver runt planlöst i förorten är en träffande bild av den tristess som drabbar ungdomar som av olika anledningar inte går i skolan. Efter en stund lättar dock filmen upp en smula, och vi bjuds bland annat på musik skapad av Jeffery och Cedric, vänner till Mio och birollsinnehavare i filmen.

Kameran är närgången, men ändå respektfull, och under filmens gång lär man känna personerna som skildras på ett naturligt vis. Mio pratar öppet om sina drömmar, om sin strävan efter att få ett jobb och eget boende. Porträttet är mycket tredimensionellt, både hans bra och hans mindre smickrande sidor får fritt spelrum. Trots flera mycket känslosamma scener blir det aldrig överdrivet sentimentalt eller smörigt, äkthetskänslan är klart närvarande.

Filmen är både ett värmande porträtt av en människas kamp, både med sig själv och med omvärlden, samtidigt som den visar hur kallt och smutsigt Sverige kan vara för dem som står utanför och tittar in. Mio är mycket sevärd, i synnerhet om du är intresserad av att få inblick i en värld som är främmande för vissa, men vardag för många ungdomar i dag.