Fria.Nu

Hotfullt eko av blodsbestänkt historia

Som rubrik på den femte Berlinbiennalen för samtidskonst, som pågår till den 15 juni, har man valt When things cast no shadow. Det är frestande att uppfatta det ironiskt. Om det är någonstans där det kastas skuggor, framför allt från det förflutna, både det nära och det inte så nära, är det väl i Berlin?

Ta den för biennalen uppförda Skulpturenpark vid Kommandantenstraße–Neue Grünstraße, uppförd där muren tidigare gick, på ett brett tilltaget ingenmansland; en dödens zon för den som inte respekterade varningarna för överträdelse. Skuggorna faller från alla flyktförsök. Den absurda muren som delade en stad mitt itu skuggar, liksom de rivna vakttornen utrustade med starka strålkastare att rikta mot den egna befolkningen. Och så de osynliga skuggorna från dem som inte flydde eller ens fick tanken i hågen att försöka fly: anpasslingarna, de lojala DDR-medborgarna.

I skulpturparken finns den desperata flyktens osofistikerade hjälpmedel – men även skrivbord och stol som hämtade från ett kalt förhörsrum i Stasifängelset Hohenschönhausen. Som betingade det ena det andra.

Och ta minnesplattorna efter dem som deporterades till koncentrationslägren; nedsänkta små fyrkanter i gatan, svåra att upptäcka och man betrampar dem. De förföljda kastar sina skuggor än i dag. Och de totalitära samhällssystemen skuggar varandra. Efter nazismen kom realsocialismen, i väst marknadsfundamentalismen.

Några stenkast bort: Kochstraße omdöpt till Rudi-Dutschke-Straße, i skuggan av det väldiga Springerkomplexet, med reaktionära lögnpressar som går på högvarv dygnet runt. Här hetsades det mot Rudi – en förvirrad läsare tog till vapen och skadesköt studentledaren om morgonen den 11 april 1968. (Det förkortade hans liv, och attentatsmannen tog sedermera sitt liv i fängelset, kvävde sig själv.)

Såren från 1960- och 70-talens utomparlamentariska kamp och förblindade polisjakt är inte läkta: när gatan officiellt invigdes dök mumier till gamla Berlinbor upp och fördömde högljutt tilltaget att ge ett samhällets upprorsbarn en egen gata. Utan att visa respekt för Rudis närvarande, nu för tiden åldrade änka Gretschen. Den som sätter sig upp mot makten kan aldrig förlåtas av borgarna, inte ens postumt; graven skänker därvidlag ingen frid. När de känner sig provocerade tappar de välviljans leende mask och förvandlas till pöbel.

When things cast no shadow… I Berlin faller den blodsbestänkta tyska historiens skuggor långa.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: Israels behov av Auschwitz

Konstnären Carl Michael von Hauswolffs verk Memory works ställer frågan om Förintelsens offer någonsin kan tillåtas vila, skriver Lasse Ekstrand i en krönika.

Fria Tidningen

Den döda arbetarrörel(s)en

Arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen har på punkt efter punkt backat från visionerna. Varför? Lasse Ekstrand föreslår en psykologisk förklaring. 

Fria Tidningen

Ett öppet sår i efterkrigskonsten

Förra gången jag besökte detta galleri, med dess avskalade, nästan kylslagna arkitektur, visades uteslutande tysk konst (av någon anledning ingen nazistämplad sådan) och punkt sattes vid 1945. De båda världskrigen kastade sina blodiga skuggor inuti verken, det var ofrånkomligt att de gav sammanhanget som konstnärerna inte kunde ställa sig utanför.

Fria Tidningen

En coach för alla tillfällen

Jobbcoacher finns det redan. Någon större succé har det inte blivit, trots att det kostat sköna skatteslantar. Och inte har det lett till särskilt många jobb. Men alliansen visar i alla fall sin goda vilja.

Fria Tidningen

En Gramsci på svensk botten

”Jag hatar de likgiltiga”, utbrast den italienske filosofen Antonio Gramsci. Han som kastades i fängelse av Mussolinis svartskjortor och blev mycket läst och diskuterad för sina historiefilosofiska och politiska anteckningar inifrån cellen. Enär han, eftersom den totalitära maktens vakande ögon ständigt betraktade honom, tvingades skriva mellan raderna, med eufemismer gäcka övervakarna.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu