Fria Tidningen

Den döda arbetarrörel(s)en

Arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen har på punkt efter punkt backat från visionerna. Varför? Lasse Ekstrand föreslår en psykologisk förklaring. 

Fackföreningarna skulle vara ”skolor i socialism”, enligt Axel Danielsson, en av de ideologiskt mest medvetna pionjärerna i arbetarrörelsens gryning. Marx och Engels hade sagt samma sak. Det nya samhället måste förberedas, långsamt byggas och erövras, medan det gamla fortfarande står. Mullvadsverksamhet, utan att dölja den.

Det fanns de som varnade för att fackföreningarna riskerade bli blott och bart vad de kallade femöresorganisationer. Att den dagliga – och nödvändiga – kampen för bättre löner och arbetsvillkor skulle komma att överskugga mer långsiktiga mål.

Med Lövet, som gjort sig känd som fackföreningsbas för att sänka lönerna, i spetsen kan man väl knappast ens längre tala om femöresorganisationer. Och arbetslösheten består, utan att facket – eller politikerna – förmår göra något åt det.

Arbetarrörel(s)en har på punkt efter punkt backat från det mer långsiktiga och visionära. Mer och mer inlemmats i och blivit en del av det bestående. Anpassningspolitik och pragmatism har ersatt visionerna. Urvattnad realpolitik.

”Hvad vilja socialdemokraterna”, frågade August Palm retoriskt 1881. Nu vet vi. Socialdemokratisk politik har blivit att inte vilja något utmanande. Inte ens monarkin vågar man ge sig på, definitivt inte efter det senaste tillskottet med all omgivande hysteri.

Varför blev det så? Förr var det populärt bland små, röda bokstavsorganisationer att tala om förräderi. Och kanske fortfarande så inom Kommunistiska partiet, tidigare ärrarna. Arbetarrörelsens ledare betraktas som usla förrädare, agerande enbart i krasst egenintresse.

En enkel och behändig förklaring. Lite väl enkel.

Kanske vågar man, en smula spekulativt, söka förklaringen via Adorno, Marcuse och andra som försökt förena marxism och psykoanalys, i en djuppsykologisk riktning, inte i en konspirationsteoretisk. Om man bortser från de som faktiskt enbart agerar i egenintresse. För sådana finns, både i LO-toppen och annorstädes.

Någonstans i arbetarrörelsens själ sitter att det egentligen inte är rätt att göra uppror mot det som är. Och djupt inifrån undermedvetandets mörker dikterar den inre rösten att de som äger den ekonomiska makten egentligen förtjänar att göra det.

Ett kollektivt mindervärdeskomplex styr och förlamar. Jag tyckte mig se spåren av det hos min salig mor, aktiv socialdemokrat i hela sitt liv. Något slags missriktad respekt för överheten och dess samhälle.

Svårt att prata om. Skamligt. Och vad berättar Göran Perssons rikemansfasoner, inklusive herrgårdsbyggandet?

På den vägen blev den röda den döda arbetarrörelsen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: Israels behov av Auschwitz

Konstnären Carl Michael von Hauswolffs verk Memory works ställer frågan om Förintelsens offer någonsin kan tillåtas vila, skriver Lasse Ekstrand i en krönika.

Fria Tidningen

Ett öppet sår i efterkrigskonsten

Förra gången jag besökte detta galleri, med dess avskalade, nästan kylslagna arkitektur, visades uteslutande tysk konst (av någon anledning ingen nazistämplad sådan) och punkt sattes vid 1945. De båda världskrigen kastade sina blodiga skuggor inuti verken, det var ofrånkomligt att de gav sammanhanget som konstnärerna inte kunde ställa sig utanför.

Fria Tidningen

En coach för alla tillfällen

Jobbcoacher finns det redan. Någon större succé har det inte blivit, trots att det kostat sköna skatteslantar. Och inte har det lett till särskilt många jobb. Men alliansen visar i alla fall sin goda vilja.

Fria Tidningen

En Gramsci på svensk botten

”Jag hatar de likgiltiga”, utbrast den italienske filosofen Antonio Gramsci. Han som kastades i fängelse av Mussolinis svartskjortor och blev mycket läst och diskuterad för sina historiefilosofiska och politiska anteckningar inifrån cellen. Enär han, eftersom den totalitära maktens vakande ögon ständigt betraktade honom, tvingades skriva mellan raderna, med eufemismer gäcka övervakarna.

Fria Tidningen

Fängslande fiktion om Eva Brauns liv

Om den enkla och, enligt eftervärldens dom, svagt intellektuellt utvecklade Münchenflickan Eva Braun hade åstadkommit en bok om sin ödesdigra kärlek till och halvt dolda förhållande med Adolf Hitler, hur skulle den ha tett sig? Förmodligen åt det lättviktiga hållet, kanske en melodram, med kalkonvarning.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu